Förra veckan var det temavecka på Debutantbloggen. I tur och ordning svarade vi då på vad som är den vanligaste frågan vi får om våra böcker. Eftersom jag redan berört temat i ett annat inlägg valde jag att ge mitt svar en liten twist.
Imorgon bjuder jag på en liten anti-lista inför Bokmässan. Stay tuned!
Ingen fara! Jag har samlat ett gäng novelltips som garanterat kommer att få tiden att gå lite fortare!
Det finns ett par riktigt jobbiga känslor att uppleva i livet: köra upp för körkortet, första gången du lämnar ditt barn på förskolan. Såna där tillfällen där du helst bara vill backa. Helst tiden om det går. Samtidigt som du inte vill det. För du vet att den enda vägen framåt är genom det som känns jobbigt.
Ett sådant tillfälle var jag med om idag. Efter otaliga redigeringsrundor, omskrivningar och lektörsprövningar så är jag färdig med mitt ungdomsmanus Control alt delete. Det sista kommat har flyttats, den sista liknelsen strukits. Och jag har satt punkt. På riktigt.
Det enda som återstod var det där jobbiga. Att faktiskt skicka ut manuset. Det borde låta som något roligt. En del av målet, rentav. men det känns inte alls så. Det känns som om jag vill hålla fast manuset och aldrig släppa taget. För så länge bara jag har det kan jag fortsätta drömma. Drömma och tro på storheten som bor på sidorna.
Det är svårare att göra det när refuseringsbreven börjar komma. Då kan drömmen bli så avlägsen så att det känns som om den aldrig funnits. Och den känslan är så fruktansvärd. Så själadödande.
Trots allt gjorde jag det. Jag tryckte på sänd-knappen och såg mina vistuella sidor fladdra iväg i vinden. För det är trots allt det enda jag kunde göra. På något sätt är jag skyldig manuset det. Att ge det en chans att förvandlas till kött och blod. Eller i alla fall papper och bläck.
Nu återstår bara att vänta. Och hoppas.
2015 var året då spöken började dyka upp överallt. I hemmen, på arbetsplatserna, på stan och ute på landet. ”Svenska spöken” är en antologi med tjugo olika noveller som berättar om hur samhället och individer på olika sätt tacklas med de problem och möjligheter som det medför.
Min novell Igen och igen är en övernaturlig deckarsatir (jodå, genren finns. NU gör den det!).
Berättelsen tar sitt avstamp i ett mord. Men det är inget vanligt mord. Det är nämligen första gången ett spöke, eller medborgare 2.0 som de också kallas, hittas död. Men vem har dödat honom? Och varför? I undervärlden viskas det om PUG, Paranormala utrotningsgruppen, som vill hitta en permanent lösning på spökproblemet. Men spåren går högre upp än så, ända upp i partipolitiken.
För 100 kronor plus frakt kan du få ett alldeles eget spöke* Maila till jag@camillalinde.se för att beställa!
*det är ej garanterat att spöke ingår i boken, men det går heller inte att garantera att det INTE gör det!
I lördags var det dags för signering av På denna grund och Svenska spöken på SF-bokhandeln i Göteborg. Det innebar inte bara signeringsrabatt (40 procent, whoop whoop!) utan också ett tillfälle att träffa de andra som medverkar i antologierna. Förutom att träffa människor som faktiskt vill köpa ens bok, och som dessutom vill att jag sätter min fula kråka i den, så är det nog den största behållningen!
Innan vår signering passade jag också på att svänga förbi när Mats Strandberg signerade Färjan, och gav honom ett ex av På denna grund. Som han ville ha signerat! Det kändes också stort. Och jag blev sådär härligt medveten om hur FUL min signatur är. Det måste fixas till. Undrar om det finns kurser för sånt? ”Hur du får en snyggare handstil som kommer att sälja böckerna åt dig”. Typ.
Jag passade också på att införskaffa lite ny lektyr (haha, som att jag faktiskt har tuggat mig igenom att läsa-högen jag redan har!). Det blev bland annat Johan Fricks sprillans nya Enkel biljett till nattens ände som jag ser väldigt mycket fram emot att läsa. Hittade till slut också Sky Key, andra delen i James Freys Endgame-serie som jag blev helt hookad på när jag läste den första delen.
Nu ska här SF:as! Under det här jullovet ska jag läsa. Det har blivit alltför lite av det på sistone, men under de senaste veckorna har jag plöjt Hunger Games-trilogin igen, och det har fått upp läsångan. Det krävs nästan det där, att läsa någonting riktigt bra för att komma igång.
Eller … egentligen under stormen, men jag kunde såklart inte motstå en blinkning till Efter stormen-antologin. Den känns mer relevant än någonsin när inte bara en, utan två stormar på kort tid har rasat runt knutarna och kastat runt soptunnor.
Igår fick jag i alla fall besök av Alingsås tidning som var här för att göra en intervju. Det var riktigt trevligt. Vi pratade såklart en del om På denna grund, men även om mitt förhållande till skräckgenren, vad det är som lockar, hur fascinationen uppstod (jag passade såklart på att skylla på pappa som lät mig se Hajen när jag var 7!) och skivandet i stort. Vi pratade även mycket science fiction och Snack Parrow som nu faktiskt ser ut att bli verklighet! Mer om det snart.
Under hela intervjun satt Astrik med och skötte kallpratet. ”Ja tycka om te. Ja gilla bantse-honung. Du la ha bantse-honung din te?” Vilken awesome sidekick.
Sedan blev det photo shoot mitt under stormen. Fotografen hade en intressant vision om att ta bilder på baksidan, med den blygrå himlen som fond och det gamla sanitoriet som lurar långt i fjärran. Tyvärr tyckte ett stycke arvsmassa att det var dags att agera plåster så bilderna blev kanske inte riktigt så som han hade tänkt sig.
Det var snabba ryck och redan idag kom artikeln ut. En helsida blev det! Och trots allt en dramatisk bild. Mitt under stormen …
Inget passar väl bättre än att sätta tänderna i lite ond, bråd död till glöggmyset? En ondskefull ande till pepparkakan? Något mörkt och oformligt som krälar fram lagom till dess att Kalle drar igång? Tur då att På denna grund kommit ut lagom till julhandeln! Det är en antologi med 22 hårresande noveller som alla tar avstamp i samma hemsökta hus på Hallandsåsen.
”I alla tider har folket i bygden fruktat huset vid åsens fot. Ändå har det lockat främlingar, så väl enstöringar och familjer, men ingen har stannat länge – utom de som aldrig någonsin kommit därifrån”
Min novell, Under, leker med tanken på vad som skulle hända om en förskola öppnades upp i de fuktskadade gamla lokalerna.
Spoiler: det händer ingenting särskilt trevligt.
Det här var ett fantastiskt roligt projekt att vara med i, och grymma Popup publishing har gjort ett hästjobb med allt från layout till redigering. Alla texter har till exempel manglats av en redaktör. Hur ofta händer det i såna här sammanhang? Oftast är jag glad om jag fått några kommentarer att jobba vidare med. För sanningen är ju den att texten alltid kan bli bättre – framför allt genom någon annans ögon. Jag tar hellre den fajten innan boken går till tryck än att sen få kommentarer på saker som borde ändrats.
Jag hoppas att antologin ska få mycket uppmärksamhet! Hittills har i alla fall Sydsvenskan skrivit om den. Om det beror på detta eller på en rusning efter hemskheter för att balansera upp mysiga december låter jag vara osagt, men just nu är faktiskt antologin slut hos Bokus. Misströsta såklart inte. Fler böcker är på väg. Om du inte kan hålla dig tills dess så går det också finemang att beställa ett ex direkt från mig. Det går att få både med min ohyggligt fula kråka, och utan. Maila till jag@camillalinde.se för att lägga din beställning!
November kommer att bli en bra månad. Jag bara känner det!
Oj oj oj vilka grejer som är på gång!
Förra veckan skickade jag och min otroligt talangfulla kompis Marita in ett bidrag till Castorpriset. Vi hade visserligen kommit på det lite i sista laget, men det kändes ändå bra. Det där med deadlines är ju lite min grej. När de närmar sig är det som att kreativitetet snurrar till ett extra varv och kör gasen i botten.
Dessutom är det alltid väldigt spännande att få se sin egen text visualiseras genom någon annans illustrationer. Nästan så att det får en att undra om det är så det egentligen ser ut i mitt huvud. Både text och bild blev klara i tid. Och det kändes ändå bra. Jag tänkte att vi nog har en rätt god chans.
Tills jag idag hörde hur många bidrag tävlingen fått in.
300.
Jag säger det igen. Tre. Hundra.
Plötsligt känns den där vinstchansen längre bort.
Men det är ändå sjukt imponerande. 300 bidrag som skrivits och illustrerats. Det visar på ett enormt liv i barnbokssverige. Att det finns en vilja att nå ut med sin berättelse.
Sen att alla vill göra det NU. Samtidigt som JAG också vill nå ut. Det är väl inte riktigt lika ball.
Men vem vet. Kanske faller våra monster dem på läppen? Jag vet att jag i alla fall blev livrädd när jag öppnade dokumentet och såg dem!
