Det har inte blivit så många inlägg på sistone. Inte för att jag inte vill eller har idéer utan för att tiden helt enkelt inte finns. Förut tog jag den alltid för given. Tiden. Jag förutsatte att den alltid skulle finnas där. Då kunde jag lägga oceaner av tid på helt meningslösa saker, som att se ett avsnitt av Vänner jag redan sett tre gånger. Och det gjorde inte så mycket. Men nu känns det som att varje sekund räknas. Och varje sekund son slösas bort är en bortslösad möjlighet.
Min största prioritet är såklart A. Han får ta precis den tid som behövs. Jag försöker att vara i nuet och inte alltför fast i en tanke om något annat (även om det är svårt när herr Johan bestämmer sig för att komma på en asbra replik mitt under god nattstunden).

Sen har vi ju de där3 timmarna som blir över. Den så kallade egentiden. När jag ska hinna diska och plocka undan, träna, skriva och så helst kanske ta det lugnt en minut eller två.
Det märks extra mycket när A är sjuk och därmed sitter som ett blött litet plåster på mig mest hela tiden. De där sakerna som jag kanske hunnit med under dagen i vanliga fall blir då kvar: tvätt som ska vikas, leksaker som ska plockas undan.

Nu har vi haft en härlig sådan passage, när våra respektive magar blivit kaputt. Så det där plocket som vanligen avhandlas mellan Pingu och tandborstning har helt enkelt inte blivit av. Vilket har lett till att det ser ut som en manisk tvååring har farit fram med sin cykel… Vänta. Det är ju precis vad som hänt. Ja, så ser det ut iaf!

Men mitt i allting kom en rolig överraskning. Eller överraskning och överraskning. Jag visste ju att det var på väg – men lika kul är det ändå att packa upp. Ett paket från min litterära favoritaffär.

Bara förpackningen får mig att gå i spinn. Tänk att böcker kan bli så vackra saker. Och så enkelt! Saker gör en definitivt inte lyckligae, men det kan liva upp i magsjukekaos.

Är det inte en helt fantastisk idé att använda gamla sidor ur böcker som dekoration? Och kanske lite, lite hädelse.