De senaste dagarna har jag varit djupt inne i redigeringsdimman. Men jag ser ljuset. Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!”

Ähem. I alla fall så har jag fastnat på en replik, en endaste liten replik, som jag inte kommer förbi. Det är en punchline. Den sista repliken karaktären säger innan hon ger sig iväg för den stora uppgörelsen. Och jag kommer inte på den!

Detta satt jag och tänkte på igår under middagen. Jag var måhända lite frånvarande, för A tittade på mig med sina stora vackra ögon. ”Jag kan inte hitta punchlinen”, sa jag till honom. Han la huvudet på sned och funderade en stund. ”Under sängen”, sa han sedan bestämt och fortsatte sleva i sig sin middag.

Touché. Kanske ska jag låta lillkillen skriva klart novellen.