Idag landade nyheten att Matthew McConaughey erbjudits inte bara en utan TVÅ roller i den kommande (peppar, peppar) filmatiseringen av Stephen Kings the Dark Tower. Nämligen den som Roland Deschain, och den som The man in black aka Randall Flagg aka The walking dude. Bara det är väl rätt spektakulärt. Hur ofta erbjuds någon att spela både skurken och hjälten liksom?

Det är en nyhet som jag tänkt (ohälsosamt) mycket på under dagen.
Till en början tyckte jag ändå att det kändes rätt okej. Jag kan inte för mitt liv se Matte M som Roland, men han skulle vara en bra Flagg. Det har ju dessutom glunkats om att han ska spela Flagg i den kommande filmatiseringen av The Stand, så det skulle väl inte vara alltför pjåkigt.

Sen tänkte jag lite till.

Och ångrade mig.

Jag vill nog inte ALLS att han ska spela någon av rollerna. Som Flagg i Pestens tid kan jag absolut se honom. Som trickstern som leker med människornas liv. Men det är inte riktigt den skepnaden jag tycker att han har i Dark Tower. Där är han en varelse som fått slutet av en lång levnad, som verkar välkomna det. En trött ondska, men likväl en ondska. När jag hörde någon nämna Willem Dafoe tänkte jag bara JA. ”Ja! Ja! Ja!” som sonen skulle sagt. Det kändes bra.

Annars gör det sällan det när skådisar presenteras för att spela i filmatiseringar av böcker jag tycker om. Det finns alltid någonting som skaver. För det ÄR ju svårt det där, att leva upp till en fantasi. Det är det som är så fantastiskt – och svårt – med litteraturen. Fantastiskt på så sätt att den är gränslös, att så mycket av historien utspelar sig i ditt huvud. Författarens ord är egentligen bara en duk som du själv målar upp bilder på. Det negativa blir såklart att bilderna som någon annan skapar sällan motsvarar dina förväntningar.

Det ska nog rätt mycket till innan jag kommer att känna ”Ja! Ja! Ja!” till någon som presenteras som Roland Deschain.

Det skulle väl möjligtvis vara Mads Mikkelsen, dårå.