I vanliga fall hade jag suttit och skrivit ett blogginlägg nu. I alla fall i det ”vanliga fall” som varit mitt liv det senaste året.

Så vad gör jag istället? Den första lediga tisdagen på ett år? Jo. Likt förbannat sitter jag och skriver ett blogginlägg. Bara inte åt Debutantbloggen.

Det kommer såklart inte att bli en vana. Med tanke på hur lite tid det finns till skrivandet överlag måste jag fokusera på det just nu. Men jag måste erkänna att det känns ledsammare än jag trodde att lämna bloggen. Självklart vet jag att 2017-års gäng är högst kapabla att driva den vidare. Det handlar inte om det.

Det handlar nog helt enkelt om att jag har svårt att släppa taget. Vi är ju olika som personer. Vissa rör sig som fjärilar mellan olika projekt. Fladdrar lite hit och fladdrar lite dit. När de lämnar en grej gör de det utan att titta bakåt. Det enda som hägrar är det som anas därframme.

Jag har aldrig varit sådan. Jag tänker ganska mycket på sådant som varit. Och har svårt att släppa det. Svårt att gå vidare.

När det gäller Debutantbloggen handlar det kanske främst om att jag inte kände mig färdig. Det hade såklart varit en sak om jag var dödstrött på det. Om varje inlägg varit en plåga att skriva. Men så var det inte. Framför allt inte mot slutet. Då fick jag nästan väga på guldvåg vad jag skulle skriva om. Noga ställa olika ämnen mot varandra. Det fanns mer att säga.

Och det kan jag fortsätta göra, såklart. Men det blir i ett annat forum. Jag kan villigt erkänna att en av drivkrafterna med att skriva inläggen var kommentarerna. Att se hur det jag skrev kunde sätta igång processer hos någon annan. Utan den kicken blir det inte riktigt likadant. Det blir svårare att spegla sig själv i någon annan, få till en dialog. Att spegla bara i mig själv blir inte riktigt samma sak.

Det kan vara fint att vara nostalgisk, men kanske är det också bra att träna på att släppa taget? Tror jag ska börja med det. Försöka i alla fall. Kanske ska jag börja med att göra en utrensning i alla förråd och skrymslen, och göra mig av med de där sakerna jag tidigare inte mäktat med att skiljas från. Som en söndertuggad hundleksak från vår första hund. Finns det ett värde i att hålla fast vid sådana saker? Eller blir det bara manifestationer för en tid som flytt?