Jag håller på att redigera ett ungdomsbokmanus. Ett manus som under redigeringen bara växer sig längre och längre. Just nu känns skrivandet som mitt hår. Det har blivit långt, kanske längre än jag någonsin haft det förut. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag gillar det. Någonstans djupt inom mig har jag en önskan att bara kapa av det. Att låta allt få starta på nytt.

Men ju längre det blir desto svårare är det att klippa av. Trots att det bara blir risigare och risigare.

Okej, okej, det kanske inte är en klockren liknelse. Jag GILLAR ju tjocka böcker. Men det finns en gräns. Enough is enough.

Fram med saxen.