Det har hunnit gå ett tag sedan årets Swecon, Fantastika i Sthlm, gick av stapeln. När jag började skriva det här blogginlägget var det en månad. Nu är det två. Livet har kommit emellan, så som det så ofta verkar göra på sista tiden. Dels jobb och föräldraskap, men också saker som Snack 3! Jag har skrivit klart ett utkast och låtit mina fina testläsare i Pannkaksklubben ge sig på den. I slutet av juni åkte vi på en roadtrip upp till Sundsvall. Där pratade vi skrivande på längden och tvären och jag fick en massa värdefull input som jag nu använt för att skulptera om manuset. Det är en häftig process, det där. Hur input från någon annan kan göra att allting bara faller på plats, de där små gnagande misstankarna man själv haft långt bak i huvudet. Tror att det kommer bli så mycket bättre nu!

Bok tre känns som att den kommer bli djupare. Det kommer fortfarande vara fart och fläkt och halsbrytande äventyr, men det kommer också finnas en allvarligare sida. Frågan om familj och hem. Vad är egentligen ett hem. Det känns som ett återkommande tema i alla mina texter.

Men. Nu var det ju Swecon det skulle handla om! I år var det ett speciellt år eftersom jag dessutom skulle sitta i två panelen: Fantastik för barn och Superskurkar. Jag reste upp till Stockholm på lördagsmorgonen och anlände lagom till lunch. Jag hann knappt mer än att packa upp mina böcker i butiken innan jag blev medbjuden på lunch av Fantastikbokklubben! Det var schysst att träffa personer jag tidigare bara skrivit med.

Efteråt skyndade jag till min första panel: att skriva fantastik för barn. Det var så kul att den äntligen blev av!

När jag förberedde mig inför panelen blev det återigen så jäkla tydligt för mig vilka problem som finns. Moderatorn bad oss att ge fyra boktips. Jag tänkte att jag skulle utgå från science fiction för ”min” åldersgrupp (6-9) och ge boktips på svenska.  Och det var … svårt. Mer än svårt. Snudd på omöjligt. För det finns nästan ingenting. det slår mig så hårt varje gång. Varför är det så? När det finns deckare och mysterieböcker och allt annat i hur många varianter som helst?

Efter mycket grävande fick jag i alla fall fram fyra boktips:
Leonora och glasplaneten av Helen Johansson
Det svarta hålet av Christer Fuglesang (fint illustrerad av Johan Egerkrans!)
Handbok för superhjältar av Elias och Agnes Våhlund
Splods öga av Neil Gaiman (här föll tanken att jag skulle ha svenska författare, men jag hittade helt enkelt inte något annat).

Under panelen fick vi också frågan vad det är som gör att det är svårt att nå ut med den här typen av litteratur. Och jag vet svaret. Barnen vill läsa. Det finns författare som vill skriva. Men det är länken däremellan som fallerar. Det saknas förlag som vill ge ut. Det märkte jag när första Snack cirkulerade bland förlagen. Jag fick en hel del så kallade positiva refuseringar. Men i nästa andetag svarade förlagen att de inte gav ut SF. Jag kan fortfarande inte förstå varför. Jag tror personligen att vi kan få fler barn att hitta läsglädjen om det finns något för alla.

Under panelen fick vi också frågan hur man skriver för barn. Jag har fått den många gånger förut och tycker alltid att den är lika lustig. Hur skriver man för arkitekter? För män? För storstadsbor? Barn är ingen homogen grupp. Precis som vuxna så gillar de olika saker. Och då är det viktigt att det finns olika saker att välja på. För att öka chanserna att de ska hitta något som fångar dem. Som bjuder in till vidare läsning. Jag tror att det är så otroligt viktigt att hitta de där första böckerna som du verkligen fastnar för. Som får dig att förstå vad läsandet handlar om.

Efter panelen blev det en paus innan nästa. Jag hängde med Johnny Berg och pratade kommande antologier hos Swedish Zombie. Sen var det dags för superskurkarna att ta över scenen. Vilket roligt samtal det blev!

Vi pratade om många saker som rör superskurkar. Personligen kan jag inte förstå varför de inte får ta mer utrymme, framför allt i filmer. Skurkarna är ju så mycket mer intressanta än hjältarna! Och jag tycker också att det är vad många superhjältefilmer missar. Att slänga in en anonym skurk från yttre rymden gör i mitt tycke filmerna sämre, hjältarna sämre. Ge en intressant och komplex skurk istället. Någon som tvingar hjälten att pusha gränserna för sig själv och vad som egentligen är gott och ont.

En annan grej som jag brinner för inom genren är mångfald. Inom alla genrer, men kanske framför allt den här, är det så oerhört viktigt att alla kan hitta någon att identifiera sig med. Jag minns att jag själv som barn inte tyckte om superhjältehistorier. Det fanns ingen jag kunde känna igen mig i.

Tills jag 11 år gammal såg Batman returns. In i rutan voltade Michelle Pfeiffer.

Och ingenting blev sig längre likt.

Hennes förvandling från den tysta kontorsmusen till Catwoman var något jag kunde känna igen mig. Jag kunde identifiera mig med det (även om jag aldrig voltat runt i spandex själv). Det fanns något för mig. Där har superhjältegenren jobbar bra, kan jag tycka, just för att lycka fram tjejer (’ven om det fortfarande finns mycket kvar att göra). Det har hänt väldigt mycket sedan jag var barn. När jag står på SF-mässor och liknande är det många tjejer som cosplayar skurkar och hjältar från serietidningarnas värld. De har blivit tillgängliga på ett annat sätt. Och jag tror att man alltid måste jobba aktivt med det, att tänka på det.

Alla barn ska få känna sig som en superhjälte. (Eller skurk om de föredrar det)!

Efteråt var det signering av antologin och kön ringlade sig stundtals lång. Så himla roligt! När man medverkar i en antologi är det extra roligt att träffa alla författare också. Att känna sig som en del av något större.

Sedan hängde jag runt och pratade med folk. Precis när jag plockat ihop mina böcker stack Marcus Olausson in huvudet och frågade om jag ville hänga med på middag. Det är det jag tycker allra bäst om med de här kongresserna. Att många av deltagarna är så öppna och välkomnande. Att de bjuder in i sitt sammanhang. I andra fall kan jag tycka att det tar emot att åka ensam på saker, men här vet jag att det alltid kommer finnas någon att hänga med. Fantastikfamiljen är en grej!

Det enda tråkiga var att jag bara kunde gå på en panel, Alien sex som var precis lika flippad som den låter! I år kunde jag bara vara med under lördagen, men det var en kanondag! Det var extra kul att sitta med i paneler. Jag gjorde det ju förra året på Worldcon, men här var det Swecon-premiär (bra att börja med Worldcon!). Jag trodde att jag skulle vara mycket mer nervös, men det kändes mest avslappnat och kul.

Nu ska jag jobba vidare med Snack 3. Ett par varv till och den kommer bli så jäkla bra!