Förra veckan skickade jag och min otroligt talangfulla kompis Marita in ett bidrag till Castorpriset. Vi hade visserligen kommit på det lite i sista laget, men det kändes ändå bra. Det där med deadlines är ju lite min grej. När de närmar sig är det som att kreativitetet snurrar till ett extra varv och kör gasen i botten.

Dessutom är det alltid väldigt spännande att få se sin egen text visualiseras genom någon annans illustrationer. Nästan så att det får en att undra om det är så det egentligen ser ut i mitt huvud. Både text och bild blev klara i tid. Och det kändes ändå bra. Jag tänkte att vi nog har en rätt god chans.
Tills jag idag hörde hur många bidrag tävlingen fått in.
300.
Jag säger det igen. Tre. Hundra.
Plötsligt känns den där vinstchansen längre bort.

Men det är ändå sjukt imponerande. 300 bidrag som skrivits och illustrerats. Det visar på ett enormt liv i barnbokssverige. Att det finns en vilja att nå ut med sin berättelse.
Sen att alla vill göra det NU. Samtidigt som JAG också vill nå ut. Det är väl inte riktigt lika ball.
Men vem vet. Kanske faller våra monster dem på läppen? Jag vet att jag i alla fall blev livrädd när jag öppnade dokumentet och såg dem!