Som ett extra treat i dessa ”trick or treat”-tider tänkte jag bjuda på en nyskriven Snack-historia. Det är en berättelse som inte finns i tryckt form utan bara publicerats i sociala medier (du följer väl mig på instagram? My_word_is_my_weapon heter jag där).

Så slå er ner vid hologram-elden och ta en Mars-mallow. Men jag varnar er, det kan bli ganska läskigt. Kanske ska du ha någon att hålla i handen …

Hologram-elden sprakade gemytligt. Snack, Hoppa och jag satt i varsin mjuk moln-fåtölj framför brasan. Det flackande ljuset från hologrammet kastade långa skuggor över styrhytten. De såg nästan ut som underliga varelser som krälade över väggarna.

”Kan vi inte ha något annat på holon?” frågade jag. ”En vacker sommaräng kanske? Med blommor och insekter?”

”Blommor? Insekter?” Snack fnyste. ”Det är ju Halloween. Då ska det vara läskigt. Vad är läskigt med blommor?”

”Du har helt klart aldrig försökt plocka de blodsugande blommorna på Grodplaneten”, ropade Kapten Hammock, vårt skeppsspöke, från det andra rummet.

”Blodsugande blommor…” Snack ryste. Sedan lutade han sig ut över fåtöljens kant. ”Vad håller du på med där inne egentligen?”

Men han fick inget svar. Det hördes bara pustanden och stönanden när Kaptenen fixade med någonting. Snack sjönk ner i moln-fåtöljen. Elden reflekterades i hans metallben. Det såg nästan ut att vara gjort av guld.

”Vill du grilla Mars-mallows?” sa han och drog fram en påse. ”Jag har sparat dem. För nödsituationer.”

”Men vi har ju ingen riktig eld”, svarade jag och pekade på holo-elden. Trots att min vinge rörde sig rakt igenom lågorna blev den inte ens varm.

”Synd.” Med ett flin stoppade Snack en näve Mars-mallows i munnen. ”Då får vi väl äta dem såhär.”

Jag skrattade och sträckte mig mot påsen. Den var proppfull med mjuka, ljusröda godisar. Men precis när jag försökte spetsa en med klon hördes ett blodisande ylande. Någonting svepte in i styrhytten och fick elden att flacka. Skuggorna växte sig stora på väggarna. De såg ut som monster som skulle sluka oss. Jag skrek. Varenda en av mina tentakler stod rakt ut.

”V-v-v-vad är det?” sa Snack och slog med Mars-mallowpåsen i luften.

Över elden skimrade någonting till. En väldig skepnad sträckte ut sig i rummet.

”Jag är spöket från svunna tider”, sa en isande röst. ”Ni ska få betala för era illdåd.”

”Jag minns inte ens vad jag gjorde igår”, sa Snack ynkligt. ”Hur ska jag minnas vad jag gjort i svunna tider?”

”Det är vad som krävs, om ni inte vill möta ett gruvligt öde.”

Snack snyftade till.

”Jag vill inte bli uppäten av ett spöke.”

Då hördes ett skratt från den skimrande luften. Den tycktes bli mer solid. Långsamt antog den en form vi kände väl igen.

”Ni skulle sett era miner.”

Eldslågorna flackade av vinddraget när Kapten Hammock satte sig framför oss.

”Jag trodde att spöken inte gillar att skrämmas”, muttrade Snack.

”Det gör vi inte heller. Bara på Halloween.”

Kaptenen svävade runt i styrhytten. Det gick inte att se henne förstås. Bara hennes skimrande konturer.

”Jag gillar aldrig att bli skrämd”, sa jag lågt.

”Varför inte då, Flax?” frågade Snack.

”Jag vet inte.” Med klorna försökte jag släta ner tentaklerna igen, men de var fortfarande alldeles stela. ”Jag gillar inte känslan bara, att vara rädd.”

”Men att göra andra rädda då?” sa Snack. ”Det är hela grejen.”

”Jag håller faktiskt med”, sa Kaptenen. ”Och det är inte ofta jag håller med Snack. Du kanske bara behöver komma in i det?”

”Jag vet!” Snack studsade upp. En Mars-mallow föll ner på golvet och Hoppa tog ett prövande bett av den. ”Vi kan väl berätta spökhistorier? Det känns som att man måste göra det när man sitter vid en lägereld på Halloween.”

”Vi är mitt ute i rymden”, sa jag. ”Och det där är inte ens en lägereld.”

Men de lyssnade inte längre på mig. Både verkade fundera på vilken bloddrypande historia de skulle berätta.

”Jag vet en”, sa Kapten Hammock. En doft av damm och gamla saker drog över oss när hon satte sig ner vid holo-elden. ”Jag ska berätta om Universitetet på Spökplaneten.”

”Där har jag varit”, sa Snack nöjt.  

Kaptenen nickade.

”Men det här utspelade sig långt innan det blev ett universitet. Vid den här tiden var det ett barnhem. Det var hit alla spökbarn kom.”

”Åh, stackars barn”, sa Snack. ”Jag ogillar redan den här historien.”

Spöket skakade på det skimrande huvudet.

”Det var inte så farligt. Föreståndaren var ett urgammalt spöke vid namn Blodiga Harald. Och han tog hand om barnen som om de vore hans egna.

Men en dag försvann han. Ingen vet vad som händer när spöken blir så gamla. Kanske upplöstes han i luften, kanske åkte han till en annan planet någonstans.”

”Vad hände med spökbarnen?” frågade jag. ”Blev de alldeles ensamma?”

Kapten Hammock skakade på huvudet.

”Barnhemmet låg i utkanten av en liten by. Trots att byborna inte var spöken själva tog de hand om barnen. De levde i harmoni … I alla fall tills Fröken Död kom.”

”Fröken Död …” Snack ryste till.

Kaptenen satte sig lite närmare holo-elden. Lågorna svepte över hennes skimrande gestalt.

”Barnhemmets nya föreståndarinna hade helt andra planer. Istället för att lära spökbarnen att leva i frid med byborna lärde hon dem att spöka och skrämmas och busa. Barnen blev vilda och terroriserade byn. De förstörde skördar, blandade salt i dricksvattnet och spökade så gräsligt på nätterna att ingen kunde sova.”

”Usch, det låter fruktansvärt”, sa Snack. ”Om inte jag får sova blir jag knasig.”

”Byborna också”, sa Kaptenen och nickade. ”Till slut bestämde de sig för att göra någonting åt det. De samlade ihop de modigaste byborna. Tillsammans skulle de tillfångata Fröken Död och förvisa henne från planeten. Då skulle nog spökbarnen bli snälla igen. Och allt skulle bli som förut.

De utrustade sig med håvar och käppar och facklor. Ingen visste riktigt vad de skulle möta inne i barnhemmet, så de förberedde sig på allt.

Med tappra steg gick de in i det gigantiska huset.

Och syntes aldrig till igen.”

Kaptenen tystnade. Bara eldens sprakande hördes. Jag flyttade mig lite närmare Hoppa.

”Dagarna gick och veckorna. Snart hördes hemska skrik inifrån huset. Om det var byborna eller Fröken Död visste ingen. Men ingen i byn kunde få en endaste blund.

Plötsligt slutade skriken. När byborna äntligen vågade sig fram för att undersöka barnhemmet var det tomt. Av spökbarnen och Fröken Död fanns inte ett spår.”

”Vad hände med dem?” frågade Snack och bet nervöst på sin krok.

”Fröken Död hade tagit med spökbarnen ut i rymden. På ett skepp som hette Morgondöden. Det blev det allra första spökskeppet, som terroriserade resenärer över hela Polsystemet.”

”Och byborna?”

”Vissa säger att de blev så förtjusta i Fröken Död och hennes spökbarn att de följde med skeppet. Andra tror att hon murade in dem i barnhemmets väggar som straff för att de försökte stoppa henne. Än idag finns det vissa rum i universitetet som är extra kalla. Där vinden plötsligt drar igenom utan förklaring. Och där man hör förtvivlade skrik. Det är byborna som är instängda. Fångade i väggarna i evig tid.

Och vet ni vad?”

Kaptenen lutade sig framåt. Skenet från elden fick hennes gestalt att skimra i guld.

”Jag har själv hört skriken.”

Elden fladdrade till när ett vinddrag drog genom skeppet.

Snack ryste till.

”Vilken bra historia”, sa han.

”Vadå historia?” fnyste Kaptenen. ”Den är sann.”

”Jag vill också berätta en historia!” sa Snack. ”Hmmm, men vilken ska jag välja? Det ensamma skelettet? Nej, den är mer sorglig än läskig. När jag fastnade i Siriusflärpen kanske? Nä. Då kommer ni nog bara skratta. Men nu vet jag! Jag ska berätta om fläcken som aldrig försvann!”

”En fläck?” fnyste Kaptenen. ”Det låter inte särskilt läskigt. Min historia hade i alla fall spöken.”

Snack log så att hans metalltänder syntes.

”Vänta bara.”

Han satte sig tillrätta vid elden. Den verkade brinna högre nu. Skenet kastade långa skuggor över hans ansikte.

”Det var en gång för länge, länge sedan … Eller, kanske inte så länge sedan. Det var faktiskt ganska nyligen. Men i alla fall. Jag var på besök på Circkus Q. Som tack för att vi löste mysteriet med den stulna pokalen fick vi en rundvandring i borgmästarens palats.”

”Jag vet, Snack”, avbröt jag. ”Vi var ju med.”

Snack satte upp kroken i luften.

”Men det ni inte märkte var att jag smög iväg medan borgmästaren berättade om alla sina dammiga gamla tavlor!”

Jag och Kaptenen tittade på varandra. Spöket ryckte på de skimrande axlarna.

”Jag märkte inte ens att han var borta.”

”Men det var jag! När vi gick längs en av korridorerna och borgmästaren babblade om alla solsegelsregattor han varit på, så råkade jag se att det lyste inifrån ett rum. Det var ett sken som lyste som guld. Jag var tvungen att smyga tillbaka och kolla.

När jag kom in i rummet var det helt tomt. Inga tavlor, inga möbler, inga mattor. Det fanns inte ens några gardiner. Vilket egentligen inte var så konstigt för det fanns inga fönster heller.

Jag blev väldigt nyfiken. Om det nu inte fanns en endaste lampa eller fönster, var kom då det fantastiska gyllene skenet ifrån? När jag gick längre in i rummet såg jag en liten fläck mitt på golvet. Det var härifrån ljuset kom. Jag kunde såklart inte låta bli att gå närmare.”

”Vadå såklart?” muttrade Kaptenen. ”Jag hade stuckit därifrån på en gång.”

Snack fortsatte, som om han inte ens hört henne.

”Men det var något underligt med fläcken. Den tycktes skimra och bölja, som om den levde. Och hela tiden strömmade det där fantastiska ljuset ut. Jag kan inte förklara det, men det kändes som om ljuset drog mig till sig.

Så jag gick fram till kanten och tittade ner. Och vet ni vad jag såg?”

”Nej?” Kaptenens röst var låg, knappt mer än en vind. Jag höll andan och väntade på fortsättningen.

”En annan värld”, viskade Snack. ”Jag såg böljande kullar av guldgräs, silverfloder och diamantblommor. Och ur gräset växte godis! Kolaremmar lika höga som träd. Chokladbuskar med geléblad. Det såg himmelskt ut. Jag kunde inte låta bli. Jag var tvungen att luta mig lite längre fram.

Då var det någonting som grep tag i mig. En väldig, slemmig tentakel sköt upp ur fläcken och lindade sig om min kropp. Samtidigt såg jag hur världen i fläcken förändrades. Det var inte längre en vacker värld med vajande guldgräs och muffinsblommor. Istället var det mörkt och smutsigt och fullt av monster.

Och jag var på väg att bli nerdragen i det.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Drogs jag ner i hålet skulle jag säkert aldrig komma tillbaka.

Då plötsligt kom jag på det. Under alla mina resor har jag aldrig mött en läskig varelse som inte är kittlig. Vid det här laget var jag helt omfamnad av tentakeln. Men jag lyckades komma loss så mycket att jag kunde kittla den med kroken.

Med ett väldigt slurp släppte tentakeln taget om mig och for ner i fläcken. Så fort tentakeln var borta blev fläcken sådär guldig igen. Men nu visste jag att det inte var en bra idé att gå nära den. Sen skyndade jag tillbaka till er.”

”Var det därför du plötsligt var så slemmig?” frågade jag.

Snack nickade.

”Borgmästaren tog mig åt sidan och frågade vad jag gjort. Han blev blek som ett spöke när jag berättade vad jag varit med om.”

”Spöken är faktiskt inte bleka”, muttrade Kaptenen. ”Det är en missuppfattning.”

”Han blev det i alla fall. Och berättade att han köpt en underlig flaska på svarta marknaden på Skuggplaneten. Det sades att vätskan i flaskan kunde öppna en dörr till en annan värld. Men ingen hade sagt att det var en värld full av monster. Bara en droppe av elixiret föll på golvet, men det var nog för att den där fläcken skulle skapas. Kanske inte en port, men ett fönster till en mardrömsvärld. Det går inte att täcka över den, eller måla över den. Fläcken kommer hela tiden tillbaka.

Det enda borgmästaren kan göra är att stänga in den. Och hoppas att monstren inte hittar en väg ut.”

”Det låter ju livsfarligt”, sa Kaptenen.

Snack skrattade.

”Jag sa ju att det inte var en vanlig fläck.”

Just då började Hoppa skramla och surra. Hon studsade upp och ner och blinkade med ögonen.

”Vad är det med skrothögen?” frågade Kaptenen.

”Blev du rädd?” frågade Snack. ”Det är ingen fara. Vi är långt från den där läskiga fläcken.”

Men Hoppa fortsatte att springa runt i skeppet. Hon såg inte alls särskilt rädd ut.

”Jag tror att hon vill berätta någonting”, sa jag.

Hoppa nickade. Hon ställde sig på bakbenen och boxade med framtassarna i luften.

”Det låter som en väldigt spännande berättelse”, sa Snack. ”Synd bara att vi inte förstår vad hon säger.”

Hoppa knorrade missnöjt. Öronen krullade ihop sig när hon verkade tänka. Plötsligt rätades öronen ut. Med några snabba skutt var hon framme vid viraren som satt i Snacks bälte. Hon slet loss den och började knappa in något med tassarna.

”Hallå?” ropade Snack. ”Köp inte en massa muttrar nu igen. Förra gången höll det på att ruinera mig.”

Men det var inte muttrar som framträdde på skärmen.

”Det står något här”, sa Kaptenen och lutade sig fram. ”Är det historien du försökte berätta?”

Hoppa skorrade ivrigt. Kaptenen tog viraren och harklade sig.

”Det här är en sann historia från Skrotplaneten. Många lycksökare har begett sig dit i hopp om att hitta dess rikedomar. De allra flesta har snart åkt hem igen, när de ställts inför Skrotplanetens fasor.

Men det fanns en som inte lät sig skrämmas. Julius Chechar, en ökänd månmiljardär som tjänat ihop sin förmögenhet genom att plundra naturtillgångar.

Julius begav sig till Skrotplaneten för att hitta en mytomspunnen skatt. Men han kom aldrig tillbaka. Långt senare hittade några upptäcktsresanden hans tillhörigheter, men av Julius fanns inte ett spår.

Däremot hittade de hans videodagbok. Om ni vågar, kan ni titta på den här.”

Spöket svalde hårt.

”Vågar vi verkligen det?”

Innan någon hunnit svara sträckte Hoppa fram tassen och tryckte på skärmen. En grynig bild dök upp framför oss. Den svepte över lyktstolpsskogar och underligt metalliska kullar.

”Skrotplaneten”, viskade Kaptenen. Hela hennes gestalt ryste till.

Så vändes kameran. Istället för Skrotplaneten såg vi nu en person med stort leende och en ännu större hatt. Han tittade rakt in i kameran. Jag ryste när jag såg blicken. Det såg ut som en person som skulle kunna sälja sin egen mamma.

Bilden sprakade till och han började prata.

”Dag tre av expeditionen. Hittills har jag inte sett en enda skymt av den märkliga skatt jag kom hit för att plundra. Den är nog väl gömd. Typiskt. Jag har i alla fall hunnit fånga några robotkaniner. Jag ska sälja dem till högstbjudande. Eller så kanske jag skruvar isär dem. När jag var liten gillade jag att plocka vingar från flugor. Jag undrar hur det skulle kännas att plocka öronen från en robotkanin?”

Bilden sprakade till och blev suddig, men jag hörde ändå hans höga skratt.

Hoppa morrade dovt. Snack la handen på hennes rygg.

”Det verkar vara en hemsk person”, sa han.

Bilden kom tillbaka igen, skarpare den här gången. Julius stirrade in i kameran med ett stort flin.

”Dag fyra. Heureka! Eller som jag brukar säga: ”Julius!”. Jag har hittat någonting. En låst bunker mitt i ödemarken. Den måste innehålla något extra värdefullt. Min skatt! Äntligen!”

Bilden försvann igen. Det dröjde flera sekunder innan den kom tillbaka igen. Nu var bildkvalitén ännu sämre. Den hoppade och sprakade. Trots det kunde jag se att Julius såg annorlunda ut. Argare.

”Dag fem. Alla mina spadar har gått sönder, men trots det har vi inte lyckats komma in i bunkern. Alla slav-robotar jag hade med mig för att gräva är helt utslitna. Ser ut som att jag måste gräva själv. Haha. Skojade! Fysiskt arbete, nej fy! Imorgon är det dags att ta fram dynamiten. Jag skulle spränga hela planeten i bitar om det fick bunkern att öppna sig.

Dag sex. Jag använde dynamiten, men bunkern är fortfarande hel. Det är inte ens en skråma på den.

Den där idén med att spränga hela planeten i luften känns plötsligt inte så dum. Jag ska bara skaffa mer dynamit. Vem kommer ens att sakna det här skruttiga stället?”

Bilden blev suddig igen. När den kom tillbaka såg Julius annorlunda ut. Det var mörkt omkring honom, och han hade en underligt toppig hatt på sig. Han tittade in i kameran och gäspade:

”Jag vet inte vilken dag det är. Eller snarare är det natt. Jag väcktes precis av ett underligt ljud. Det lät som ett skrapande, som metall som drogs mot metall. Jag skrek åt tjänarna att kolla vad det var, men de vågade förstås inte. Jag ska sparka hela bunten. Eller mata robotkaninerna med dem. Fega kräk.”

Kameran riktades framåt, ut mot det mörka landskapet. Slätten låg tyst och övergiven. Bara bunkern reste sig som en kulle ur marken.

”Här ser ni nu bunkern. Men någonting är underligt. Är det inte … Jo, dörren är öppen! Jag ska äntligen få se vad som finns inuti.”

Kameran hoppade när Julius sprang mot bunkern. Då och då blinkade glödande ögon förbi i mörkret.

”Dörren är helt öppen. Och det är …oj, det är mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Ädelstenar i regnbågens alla färger. Undrar om jag kommer att få plats med allt i mitt skepp? Jag får lämna tjänarna. Jag behöver ändå inte dem längre. Nu ska jag bara …”

Utanför kameran hördes ett ljud. Men det lät inte bara som ett skrapande. Mer som ett klapprande. Som tänder. Eller klor?

Kameran skakade till igen. Julius verkade rikta den mot någonting ute i mörkret. Bilden var ännu grynigare nu, men jag tyckte att jag såg någonting som rörde sig.

”Hallå, det här är faktiskt mina skatter. Du får inte …

Åh, vid alla mina pengar. Den är ohygglig! Fruktansvärd! Hjälp! Hjälp!”

På skärmen såg vi någonting som reste sig. Bilden sprakade ännu mer. Men bland störningarna såg jag en väldig mun som öppnade sig. Och gigantiska knivar som blänkte i gapet.

Kameran föll till marken. I några sekunder fortsatte den att filma, ut i det kompakta mörkret. Sedan bröts det.

”Vad var det för något?” frågade jag. Mina läppar kändes alldeles stela.

Hoppa pekade med tassen på viraren. Jag lutade mig framåt och läste:

”Det levande skräpmonstret.” En rysning drog igenom min kropp.

”Blev Julius verkligen uppäten?” frågade Snack.

Hoppa kurrade och blinkade nöjt med ögonen.

”Och det där monstret finns kvar?” sa Kaptenen. ”Toppen. Nu är det alltså inte bara robotkaniner man måste vara livrädd för.”

Hoppa strök sig mot hennes ben. Snack sträckte ut sig i fåtöljen och gäspade högt.

”Det kanske är dags att krypa till kojs. Alla har ju fått berätta varsin historia.”

Snack och de andra reste på sig och började gå mot sovrummet. Utanför fönstret var rymden fortfarande svart och kompakt. Men det kändes inte lika läskigt längre.

Jag flaxade upp i luften och harklade mig.

”Vänta lite. Jag har inte berättat någon historia än.”

”Du?” sa Snack förvånat. ”Jag trodde inte att du gillade spökhistorier?”

”Jag har faktiskt aldrig testat att berätta en.”

”Okej Flax”, sa Snack och skrattade. ”Berätta om den superfluffiga rymdhunden. Eller vad du nu kan komma på.”

Han satte sig i moln-fåtöljen igen och flinade mot mig. Trodde han att jag inte kunde berätta en läskig historia? Från ingenstans kände jag värme flamma upp i magen. Jag skulle allt visa honom. Efter min historia skulle han bli så rädd att robotögat fick kortslutning.

Elden brann framför oss. Jag kunde nästan föreställa mig hettan mot mitt ansikte.

”Det här är en sann historia, som utspelade sig på ett rymdskepp långt ute i rymden. Deras uppgift var att frakta salt från den avlägsna Havsplaneten. Det var en lång och ensam resa, men besättningen hade det ändå bra ombord. De spelade spel, pratade och fick tiden att gå.”

Jag avbröt mig i berättandet och lät blicken svepa ut över rummet. Snack och de andra såg helt trollbundna ut. Till och med Kaptenen skimrade spänt.

”En natt vaknade Ripley, skeppets maskinist, av ett underligt knackande. Det fick henne genast att bli klarvaken. Ljudet verkade nämligen komma utifrån skeppet. Men de befann sig mitt ute i rymden. Vem kunde knacka där?

Trots det blev hon nyfiken. Hon hade tagit uppdraget för att få vara med om äventyr, men hittills hade inget mer spännande hänt än att de krockat med en gulglen. Under ett ögonblick funderade hon på om hon skulle väcka de andra, men sedan lät hon dem sova. Kanske hade hon bara inbillat sig knackningarna. Hon tog på sig en rymddräkt och gick in i luftslussen.”

Jag gjorde en lång paus. Snack flyttade sig lite närmare Hoppa och la armen om hennes taggiga päls.

”Långsamt öppnade Ripley dörren ut mot rymden. Trots dräkten kunde hon känna kylan som slog emot henne. Men det fanns ingenting där. Bara några små droppar av en skimrande gegga flöt runt i luften. Hon sträckte ut handen och kände på dem. Även om de var lite underliga kunde det inte ha varit geggan som knackade. Besviket stängde hon dörren igen. Hon tog av sig dräkten och kröp ner i sängen.

Precis när hon var på väg att somna hörde hon knackningarna igen. Men den här gången kom de inte från utsidan av skeppet.

De kom från insidan.

Ripley kastade sig upp ur sängen och sprang till kaptenens hytt. Men när hon slet upp dörren såg hon att sängen var tom. Skräcken grep tag om henne med kalla fingrar, men hon försökte att hålla sig lugn. Hon sprang till nästa rum, kockens. Det var också tomt. Sängkläderna låg i oordning, som om kocken fått bråttom upp. Men av honom själv syntes inte ett spår.

Ripley sprang vidare till nästa rum. Och nästa. Men det fanns ingen där. På något mystiskt sätt hade hela besättningen försvunnit. Hon var ensam i rymden med knackningarna. Ripley var livrädd. Så hon gjorde det enda hon kunde komma på. Hon gömde sig under sängen i sitt rum. Där låg hon hela natten. Tyst som en rymdmus.

Framåt morgonen kröp hon fram. Hon var stel i hela kroppen och väldigt trött. Dessutom hade hon inte hört några mer knackningar. Kanske hade allt bara varit en mardröm? Hon gick fram till handfatet för att skvätta lite vatten i ansiktet.

Då hörde hon knackningarna igen. Den här gången kom de från hennes egen dörr. Och i springan under dörren såg hon någonting. Något slemmigt och skimrande. Något levande som försökte ta sig in.

Ripley backade undan. Hon slog ryggen i sängen men märkte det knappt. Knackningarna var överallt omkring henne. De ekade i skeppets väggar.

Och just då såg hon hur dörren långsamt öppnades.”

En hög knackning ljöd genom skeppet. Snack skrek och hoppade upp i Kaptenens knä. Hon skrek lika mycket och försökte hoppa upp i Hoppas knä.

”Den är här!” ropade Snack. ”Geggan är här! Och jag som inte ens hunnit äta upp alla Mars-mallows.”

Snack darrade så mycket att hela kroppen vibrerade. Ett leende spred sig över min näbb när jag höll upp klon.

”Det var bara jag som knackade i golvet.”

”Äsch”, sa Snack och kröp ner från Kaptenens famn. ”Jag blev inte alls rädd … Eller jo, det blev jag faktiskt.”

”Men nu är det väl dags att knyta sig?” sa jag och gäspade.

”Hur ska jag kunna sova efter den historien?” ropade Snack. ”Jag kommer kanske ALDRIG våga sova mer.”

”Då kanske vi ska grilla ett par Mars-mallows först?” föreslog Kaptenen och trädde upp ett par på en pinne.

Snack log.

”Det låter som en utmärkt idé.”

Han satte sig bredvid mig och la armen om mina axlar.

”Det var en bra historia. Väldigt läskig. Jag borde veta bättre än att underskatta dig.”

”Du hade rätt”, svarade jag. ”Det ÄR rätt roligt att skrämmas.”

Snack skrattade och kramade om mig igen.

Så där satt vi. Med Mars-mallows i magen och en eld som aldrig slocknade. Medan häxor och spöken flög omkring i rymden utanför.

Men oss kunde de inte komma åt.

Snack svalde en näve Mars-mallows och torkade sig om munnen.

”Har jag förresten berättat om den gången när jag försökte fånga en marulv?”