Så, vad var det för nyhet som jag teasade om i det förra inlägget? Pixar har köpt upp Snack? Jag har blivit erbjuden ett tiobokskontrakt från någon av de stora drakarna?

Njae, helt enkelt en påminnelse om att livet inte alltid blir som du tänkt dig.

Förra veckan brottades jag med känslor på Debutantbloggen. Resultatet? Tja, det ser ni här!

Förra veckans inlägg på Debutantbloggen handlade kort och gott om den där lätta frågan ”varför skriver du?”

Bloggade igår på Debutantbloggen om den svåra balansen. Och när skrivandet, det som alltid gett dig kraft och energi, blir det som stressar allra mest.

Vad har jag, Hodor, Faramir och R2-D2 gemensamt?

Jo, vi kommer alla att finnas på plats under helgens SciFi World som går av stapeln i Göteborg nu i helgen. Jag kommer att bjuda på rykande färska böcker, ritbara vykort och tvivelaktiga rymdskämt.
Missa inte!
Klockan 10-18 både lördag och söndag!

Ps. Det finns även ett obekräftat rykte om choklad.

De senaste dagarna har jag vridit och vänt på novellen som ska in till Fantastikportalens novelltävling. Förhoppningsvis i alla fall. Jag har haft lite problem med längden. Som alltid vill mina texter svälla och bli större, vilket de brukar få göra … utom när det gäller tävlingar. Då finns det alltid begränsningar att förhålla sig till. Begränsningar som ibland kan kännas som att de vingklipper texten, i alla fall så som jag vill berätta den.

Efte att ha redigerat texten med syftet att korta ner den, så fann jag att den blivit dygt 1500 tecken LÄNGRE! Jag tog bort flera bitar, men var även tvungen att lägga till så att historien ändå skulle flyta på. Alla berättelser kräver uppbyggnad, men skräck ännu mer så. Annars uteblir ju effekten.

I alla fall har jag svettats en del över det här, och funderat på om jag helt ska strunta i att skicka in till tävlingen. Mitt i dessa tankar fick jag ett råd. Ett råd som satte ord på de tankar som malt inne i mitt huvud. Det får aldrig kännas som att jag gör våld på mig själv som författare. Det är ingen tävling värd. Så enkelt, men också så sant. För jag håller med. Det har känts som att jag försökt trycka ner texten i en kostym som både den och jag inte tycker passar. Vad är poängen?

Men nu ikväll läste jag igenom novellen igen. Och fick plötsligt en insikt om vad jag skulle kunna ta bort och ändå berätta historien jag vill berätta. Sen är ju frågan om historien fortfarande kommer att hålla. Jag lät mig inspireras av dagens inlägg på Debutantbloggen och ställde frågan på Facebook: finns det någon som skulle kunna tänka sig att testläsa novellen och komma med synpunkter? Gensvaret var överväldigande! Det var spännande att se att det inte bara var den närmaste kretsen som svarade, utan vilt skilda människor från olika perioder i mitt liv. Varför har jag inte använt mig av den möjligheten förut? Kanske för att det är så läskigt att lämna ifrån sig någonting, och få det bedömt. Men som med allting annat borde det väl bli lättare ju oftare en gör det?

Ibland måste en bara våga fråga. Och våga säga stopp när det behövs, för att inte göra avkall på det en vill berätta. Men också våga ta ett steg tillbaka, och verkligen försöka hitta det där objektiva ögat, och se hur texten kan förändras.

Vem sa att det är lätt att vara författare? Men jäkligt roligt och utvecklande.

ps1. Debutantbloggen är för övrigt en finfin blogg att följa för att få inspiration. Jag har länge haft den på min ”borde följa-lista”, men äntligen har jag börjat göa det. Det är sjukt inspirerande att följa människor som lyckats ta sig dit jag vill komma!

ps2. Rådet gavs av Johan Ring som är en av årets författare på Debutantbloggen, och också författare till den rysligt bra boken 4 minuter! Kanske också årets snyggaste omslag?

Jag skickade precis in ett bidrag till Litteatursalongens tävling där en kan vinna en författarcoach i 6 månader. Förutom möjligheten att vinna får de första 30 bidragen också respons på den inskickade texten. Det lät ju himla käckt! Synd bara att jag sedan hittade den här posten som berättade att 30 bidrag snart kommit in. Nåja. Inlägget är ju från idag så jag får hoppas på tur!

Det vore i alla fall en ny erfarenhet, med coachning under så lång tid. Jag upplever annars att skrivandet är ett väldigt ensamt yrke. Såklart går det att bolla en del saker med familj och vänner, men det känns inte alltid som att det räcker. Jag saknar en gemenskap, en tillhörighet med andra författare där jag kan nörda ner mig totalt i gestaltning och ord. Nu finns det såklart alla möjligheter, med den tekniken som finns. En behöver ju inte ens lämna hemmet! Men samtidigt är det den där förbenade tiden som ställer till det. Jag kan liksom välja mellan att nätverka och att skriva, men inte få både och. I nuläget faller valet alltid på att skriva. Men någon gång. Då fasen ska jag börja nätverka, och möta andra vilsna skepp därute!

Hej Camilla, tack för ditt manus om Snack Parrow! Jag ber verkligen om ursäkt att vi dröjt med att svara, men vi har läst noggrant för det krävdes – ett fint manus! Vi tror dock inte att det kommer att passa på vår lista och får därför önska lycka till på annat håll.

Ibland kan det vara både nedslående och uppmuntrande att läsa refuseringa. Som idag, när ovanstående rader damp ner i min mailbox. Nedslående, såklart, för att det är en refusering. Uppmuntande för att det ändå finns någonting där. Någonting som visar att förlaget tagit sig tid till att läsa och resonera, och ändå öveväga publicering.

Nej, det är inte enbart nedslående. Det som är nedslående är att jag fått liknande omdömen från andra förlag gällande just det här manuset. Och det bekräftar bara bilden jag själv har – att det är ett bra manus! Att det är ett manus som borde få bli till.

Men hittills är det ingen som håller med mig hela vägen. Och jag vill bara skrika: Men kom igen! Ge Snack en chans! Ge mig en chans!

Men vem ska jag skrika det till?

Jag tror inte på inspiration. I alla fall inte att den kommer i den formen som många förväntar sig. Som en blixt från klar himmel. Jag tror att du måste jobba hårt för inspirationen, och hitta rutiner för den. Så har det i alla fall varit för mig.

Tiden innan vi skaffade barn (också kallad F.K. = Före Kaoset) var en väldigt lugn tid, även om jag inte förstod det då. Jag tyckte alltid att jag hade så mycket att göra. Nu kan jag se tillbaka och sucka. Vilka oceaner av tid som jag inte använde till något vettigt! Jag hade ju all tid i världen att skriva, men ändå gjorde jag inte det. Jag minns många kvällar när jag satt framför datorn och frågade mig själv. ”Ska jag skriva idag?” Jag kände efter långt inom mig och skakade till sist på huvudet. ”Nä, jag ha ingen inspiration idag.” Och så loggade jag in på World of Warcraft och spöade lite orcher.

Vad jag egentligen borde ha gjort är att säga ”Jag ska skriva idag!” och bara göra det. Inga frågetecken, bara utropstecken. Det kanske låter som en extrem förenkling, ”det är ju inte alltid jag vill skriva”. Nähä. Men det är inte alltid jag vill träna heller. Eller diska. Eller jobba. Men jag gör det ändå. Jag har tvingat mig att ha samma inställning när det gäller skrivandet. Det ska göras, även om jag ska svettas och våndas hela tiden.

Och vet ni vad? Det går så mycket enklare nu! Det är sällan jag sitter helt blank framför datorn. Så fort sonen har lagt sig tar jag fram datorn och kör på. Utan att passera gå. Det är inte inspiration jag drabbas av varje kväll mellan 20:00 och 21:30. Det är rutin. Rutinen att jag alltid gör det.

Kombinerat med detta ha jag också ett väldigt enkelt tips som jag tycker att fler ska prova.

Sluta alltid när det är roligt.

Japp. Så enkelt är det. Om du exempelvis sitter och redigerar, och stöter på en tuff passage, så är det så himla lätt att bara säga ”fuck it, jag tar det imorgon.” Det är väl inte så konstigt? Men det är förödande för arbetsmoralen. I alla fall för mig. När morgondagen kommer är jag inte alls lika sugen på att fortsätta, för jag vet att jag bara måste ta tag i den där bajsmackan som legat och grott och som jag fortfarande inte kommit på en lösning på. Och då är det betydligt mer lockande att bara surfa runt lite först, ”för att hitta energin”. Skit i det, få energin genom att skriva! Sluka den där bajsmackan och ta dig vidare, och sluta när du kan ge dig själv en rejäl klapp på axeln. För du klarade det!

Inspiration är ingenting som dyker upp hux flux, som vattkoppor på förskolebarn. Det är någonting som kräver arbete. Hårt arbete och rutiner. Men det är som med träning, nä du väl fått in rutinen är det svårt att missa ett pass. Det liksom känns i kroppen.

Så mitt bästa råd för att finna den mytomspunna inspirationen:

• Ha rutiner, skriv regelbundet
• Sluta när det är som roligast

Och så hjälper det att vara evinnerligt envis, såklart!