Det finns ett par riktigt jobbiga känslor att uppleva i livet: köra upp för körkortet, första gången du lämnar ditt barn på förskolan. Såna där tillfällen där du helst bara vill backa. Helst tiden om det går. Samtidigt som du inte vill det. För du vet att den enda vägen framåt är genom det som känns jobbigt.

Ett sådant tillfälle var jag med om idag. Efter otaliga redigeringsrundor, omskrivningar och lektörsprövningar så är jag färdig med mitt ungdomsmanus Control alt delete. Det sista kommat har flyttats, den sista liknelsen strukits. Och jag har satt punkt. På riktigt.

Det enda som återstod var det där jobbiga. Att faktiskt skicka ut manuset. Det borde låta som något roligt. En del av målet, rentav. men det känns inte alls så. Det känns som om jag vill hålla fast manuset och aldrig släppa taget. För så länge bara jag har det kan jag fortsätta drömma. Drömma och tro på storheten som bor på sidorna.

Det är svårare att göra det när refuseringsbreven börjar komma. Då kan drömmen bli så avlägsen så att det känns som om den aldrig funnits. Och den känslan är så fruktansvärd. Så själadödande.

Trots allt gjorde jag det. Jag tryckte på sänd-knappen och såg mina vistuella sidor fladdra iväg i vinden. För det är trots allt det enda jag kunde göra. På något sätt är jag skyldig manuset det. Att ge det en chans att förvandlas till kött och blod. Eller i alla fall papper och bläck.

Nu återstår bara att vänta. Och hoppas.