Alla inlägg av Camilla

Konsten att andas under vatten

Tidigare i höstas var jag med i en novelltävling som anordnades av www.ensidatill.nu Uppgiften gick ut på att skriva en novell utifrån en bild. Och det var någonting med den här bilden som fick mitt att direkt tänka på ett trist själsutsugande kontorslandskap, på kontorsnissar som trycker ner varandra för att själva stiga ett pinnhål, på den isande tystnad som kan möta vissa vid kaffeautomaten, där det nyss skrattats för fullt.

För för vissa människor är det där allt de har.

Ur den tanken föddes min novell Konsten att andas under vatten, och faktiskt lyckades den gå och vinna bildtävlingen! Nu återfinns den som e-novell här: http://ensidatill.nu/kop-bocker/#!

Det var intressant att skriva en novell utifrån så givna förutsättningar. Jag trodde att det skulle vara hämmande för kreativiteten men faktiskt var det precis tvärtom! Direkt när jag såg bilden visste jag varför den stackars mannen låg i sin smutsiga plaskpool med gammalt sunkigt vatten.

Vill du också veta varför? Gå in och läs vetja!

När nördar blir föräldrar

Då och då kommer jag posta inlägg med titeln ”när nördar blir föräldrar”. Det är helt enkelt mina egna, små betraktelser av hur livet som förälder kan se lite annorlunda ut när den stackars arvsmassans föräldrar råkar vara smått besatta av diverse nörderier.

Här bjuder jag på den första, som jag hörde när jag råkade gå förbi rummet där min son och man för tillfället höll på att leka.

När nördar blir föräldrar… kan man få höra följande från barnkammaren:

”Hur låter zombien, Astrik? Hur låter zombien?”

Till min unges försvar kan jag meddela att han lyckades få till en riktigt imponerande imitation av strupljud!

 

Välkommen till världen!

Ja, det säger i alla fall wordpress. Välkommen hit säger jag. Camilla Linde heter jag och det här är min blogg som kommer att fokusera på mitt aspirerande författarskap och lika aspirerande föräldraskap.

Häng med från början så kan ni sen hävda att ni minsann kände mig INNAN jag blev berömd och framgången steg mig till huvudet så mycket att jag började kräva att alltid bli omnämnd i tredje person och duschad med änglaspott. Vem vet, ALLT kan hända!