Med drömmar som på något sjukt mystiskt sätt antagit fysisk form!

Apråpå gårdagens inlägg så har jag idag suttit i mörkret utanför sovrummet och med jämna mellanrum fått trösta den förkylde sonen, samtidigt som jag försökt redigera mitt pågående romanprojekt. Det här med multitasking har plötsligt blivit någonting som är det konstanta tillståndet. Ganska häftigt ändå att hjärnan kan ställa om sig och bara hoppa tillbaka in i texten! Jag kan se framför mig hur den tänker. Nu faaan måste jag passa på.

Nu sover i alla fall sonen och redigeringen har gått framåt.

Det är faktiskt en utveckling av en publicerad novell som jag håller på med just nu. I samband med att min novell Control alt delete blev utvald att publiceras i Catahyas antologi Magiker och maskiner så kollade jag över den och skrev om en del saker. Då väcktes också lusten att göra något mer. För det fanns mer att berätta. Någonting som lockade och drog och gjorde att jag inte kunde sluta tänka på texten. Så till slut började jag att skriva. Och skriva. Och skriva. Det tog liksom aldrig slut. Jag började strax innan november-13 och i början av 2014 var första utkastet klart. Det var en historia som ville bli skriven. Nu har den fått ligga och gotta till sig ett tag. Främst för att jag fastnade i slutet. Jag tycker verkligen att första delen är så sjukt bra, men sedan händer någonting. Får se om jag kan fixa till det i redigeringen. Det är i alla fall så himla kul när det händer, att en gammal text kan ge så mycket ny inspiration!

Tiden har fått en mycket mer framträdande roll i mitt liv sedan jag fick barn. För plötsligt finns den inte där längre. De där oändligt långa helgerna när jag kunde göra vad jag ville. Tänk att jag inte tog bättre tillvara på det.

Men på något underligt sätt har jag blivit mer kreativ och produktiv när jag fått mindre tid. Kanske är det just vetskapen om att tiden är så begränsad, att jag verkligen måste göra det mesta av den där halvtimmen-timmen som jag har till mitt förfogande.

Det blir ju inte alltid särskilt långa pass. Men det passar mig rätt bra. Jag är inte den som maratonskriver flera timmar i sträck ändå. Och det finns många möjligheter till att skriva, bara jag letar efter dem. Till exempel den där oändligt långa stunden när jag sitter på toaletten … innan barnet fattar att jag är borta och börjar rycka i dörren och gasta ”MAMMAAA!” som om jag precis gett mig iväg på en expedition till Antarktis.

För kreativiteten anpassar sig på något underligt sätt. Nu kan jag nästan stänga av och sätta på den som jag vill. Jag vet att jag har den där enda timmen innan disken ska diskas, matlådor göras iordning och leksaker samlas ihop. Och jävlar vad jag skriver då! Ofast i alla fall. För ibland är hjärnan bara helt slut. och ingenting kommer ut (förutom dåliga rim, hehe). Och det är okej det med. Jag vet i alla fall att kreativiteten och lusten finns där.

Jag har tänkt ganska mycket på just det här med tid. Framför allt efter att ha läst Johan Rings inlägg på debutantbloggen, om just hur en kan kombinera skrivandet och småbarnslivet. Och kompromissa så mycket med sin sömn att det ibland känns som att en ska bli galen. Eller så är det bara så författandet känns.

(Johan har för övrigt också skrivit en novell som finns med i Efter stormen-samlingen där jag också finns med, numera).

Visst ska det vara utvecklande att testa på nya saker? Vad sägs då om att skriva en novell i genren övernaturlig deckarsatir? Japp. Så var det inte tänkt, men så blev det. Jag hade en idé som jag inte riktigt fick ur mig på det sätt jag tänkte. Det var som att en osynlig hand styrde mina tangenttryckande fingrar åt ett helt annat håll än jag ville. Kanske var det övernaturlig hjälp …

Vi får se hur det landar när Andra världars novelltävling avgörs!

Så blev det ett bidrag inskickat till Roswell Award for short fiction ändå. Men det var lite av en kamp. Mot huvudvärk, mot inspirationstapp, och framför allt mot tiden. Tid är det jag har minst av just nu, känns det som. Mitt i uppstart av jobb och inskolning på förskolan finns det helt enkelt inte så mycket av det. Men ett bidrag blev det, och faktiskt ett som jag känner mig väldigt nöjd med. ”Below” döpte jag texten till. Den är faktiskt baserad på ett arbetsprov som jag skrev förra året då jag var med i slutkampen om ett frilansgig som spelförfattare hos That Brain. Jag fick tyvärr inte giget, men bara att gå vidare och göra arbetsprover var sjukt roligt. Och så gav det mig ju en bra grundplåt till den här tävlingen. En författares bästa vän är återvinningslådan!

Nu gäller det att hålla tummarna och hoppas att ”Below” blir en av de fem finalister som kommer att läsas upp högt av skådisar associerade med ikonisk Sci-Fi TV. Inga namn har ännu släppts. Undrar vem som kanske kommer att läsa min text. Patrick Stewart? Eller … eller… Kyle Maclachlan (jag tycker definitivt att Twin Peaks kan räknas som Sci Fi)!

ELLER…. VÄNTA!

NATHAN FILLION!

Herregud. Jag tror att jag just fick en liten hjärtattack. Hur ska jag kunna vänta till 15:e mars på svar? Jag kommer ju bygga upp världens bild av hur Nathan Fillion läser min text, och blir det en spin off till Firefly! Visst, jag skulle behöva tweaka jäkligt mycket, men det skulle vara värt det! Bäst jag börjar skriva …

nynnas det The imperial march när barnet ska sova!

Darn it. Då blev det ingen vinst den här gången heller. Jag gillar att skicka in bidrag till tidningen Skrivas tävlingar, framför allt bildtävlingen brukar få mig att gå igång. Så även denna gång. Direkt när jag såg bilden visste jag hur berättelsen kunde inledas.

”Smile”, sa han, och visst smajlade jag. Kanske mest åt att han innan dagen var slut skulle vara död.

Ganska snajsigt va? Men tyvärr ingen vinst den här gången heller. Jag gillar dock den här typen av tävlingar; korta, roliga, kreativa. Ungefär det en har tid med som stressad småbarnsfrälder!

Huvudvärken har bitit sig fast som en envis liten terier och ännu känns det där magiska tillståndet ”att vara frisk”, som en avlägsen dröm.

Så tills dess att hjärnan är tillbaka i toppform och jag kan börja maratonskriva till alla tävlingar som är på gång får jag väl bläddra lite i den här julklappen:

En passande present från min man, med tanke på hur framträdande diskussionerna som zombieapokalypsen ändå är i våra vardagliga samtal. Den här boken är dock intressant ur fler synvinklar än bara det rent zombiska.

För det är ju inte zombierna man behöver vara rädd för egentligen. Det är allt det där andra. Det som långsamt kommer att ta kål på en: kyla, hunger, sjukdomar, isolering, andra människor. Efter att ha börjat läsa den här boken känner i alla fall jag mig lite mer förberedd!

Jag hade en plan med den här julledigheten. Inte en superavancerad och detaljerad sådan, men likväl en plan. Jag skulle skriva. Det är ju inte särskilt ofta en bjuds på långledighet av det här slaget och det skulle utnyttjas till max. Så vad händer? Sjukdom såklart. Jag brukar inte ha svårt att hitta motivationen eller disciplinen, men att skriva när jag är sjuk, det går inte. På sin höjd kan jag fixa lite korrekturläsning eller liknande, men det är också allt.

Och nu när jag börjar må bättre så känns det som att jag tappat farten. Det är underligt det där, jag behöver verkligen rutinen att skriva varje dag för att hålla ångan uppe. Det spelar ingen roll om vad eller hur mycket, bara jag skriver. Gör jag det inte tappar jag feelingen direkt. Och det där som oftast är lätt och lustfyllt blir plötsligt svårt.

Så hur komma igång igen då? Jo, jag hittade den en ny, spännande tävling såklart. En sak som brukar hjälpa när jag sitter fast, är en rejäl utmaning. Och vad är mer utmanande än att skriva på engelska? Bring it on!

Julen blev inte riktigt som jag tänkt mig med sjukdom gånger tre. Det kan ju tyckas som att jag fått min beskärda del efter luftkatarr och bihåleinflammation, men sen kom magsjukan och hälsade på som kronan på verket. Vilken jul!

När jag stod där med ansiktet begravt i toaletten så kom jag att tänka på Kim i ”De kom efter stormen” . Det var en underlig känsla av samförstånd. Hur bittert det känns att förlora slaget mot en spya.