Är det inte ens konstigt att den ena föräldern börjar kalla den andre för Lego

Att lite spontant komma på genren övernaturlig deckarsatir var väl ingenting jag räknat med när jag för ett par månader sedan började skriva på mitt bidrag till Andra världars novelltävling på temat ”Svenska spöken”. Jag trodde att det skulle bli en skräckhistoria. Men det blev det inte. Och det var lite nervöst att skicka in till juryn. Hur skulle det här egentligen landa?

Hyfsat bra har det visat sig! Jag har i alla fall gått vidare till andra uttagningen. Får se hur långt det håller!

Slut på meddelandet

Till middagsvilan har det idag bjudits på ett medley bestående av The imperial march, trollmors vaggvisa, Titanic och Blinka lilla stjärna. Allt på begäran av familjens lilla diktator.

Jag ska också börja bli så specifik med vad som måste hända för att jag ska kunna sova, typ att D måste stå på ett ben med handen för ögat och sjunga The final countdown i falsett.

Rip mr Spock 🙁

Igår var jag och en kompis och såg Cirkeln, en film som hajpats väldigt, väldigt mycket, i alla fall i min bekantskapskrets. Och trots denna hajp så tycker jag att den levde väl upp till förväntningarna. Så väl nu någon film som baseras på en bok kan göra.

För det finns något väldigt otacksamt med att ta sig an ett bokmanus. Jag menar, det är ju redan från början dömt att misslyckas. För det första så är det stört omöjligt att få med allting i en film. en film är begränsad på ett annat sätt en bok är, och det krävs andra medel för att komma ”in i huvudet” på karaktärerna. Redan här kommer de inbitna fansen bli besvikna för att inte en viss scen finns med eller en relation inte tillåts ta plats.

För det andra så är det väldigt otacksamt att försöka ge kött och blod till någonting som läsaren byggt i sitt huvud. För hur de än gör kommer någon bli besviken. Nån kommer att ha ”fel” utseende, en annan konstig röst. Ja, ni hör ju, inte särskilt bra invändningar men det är den där känslan av att något är lite fel. Cirkeln tycker jag iofs är grymt välcastad. Framför allt Elias. Spot on! Mina andra favoriter i boken, Vanessa och Linnéa, portsätteras också väldigt bra.

Men det är någonting som ligger och gnager lite i mig när jag ser filmen. Kanske är det för att jag är ett alltför stort fan av böckerna? Som historien med Max och Minoo. Det är inget fel på hur deras relation porträtteras, men den känns ändå tom. När jag vet att den kan vara så mycket mer. Och det här är väl själva grundproblemet med bok vs film. Boken kommer alltid att vara facit, och så handlar allt om hur väl filmen fångar boken.

Svaret? Jo, ganska bra. Jag skulle nog säga att Cirkeln får 4 av 5 legogubbar. Dock ganska svaga. Det finns en karaktär som jag saknar. Dock lyfter hela filmen av det fina samspelet.

Något som hade kunnat förbättrats är dock musiken. Jag fullkomligen älskar vissa delar, som Kate Bushs Running up that hill. Den är verkligen perfekt placerad och får mina känslor att lyfta precis som musiken ska få dem att göra. Men i de flesta andra fall känns musiken för fläskig och påträngande. Att den verkligen vill att jag ska känna en viss känsla, så mycket att musiken trycker upp det i mitt ansikte.Det tycker jag inte så mycket om.

Men summa summarum týcker jag att alla ska gå och se den. För jag vill ha en fortsättning!

Står Simon Stålenhags fantastiska  ”Ur varselklotet”  (jag trodde att det var januari som var tänkt att vara en fattig månad, vad har hänt? Visst ja, föräldraledigheten …) Så fort det kommer in lite cash igen så ska jag definitivt införskaffa den. Bilderna har precis den där blandningen av det vardagliga och det udda som jag är så förtjust i. De påminner mycket om Shaun Tan (som också är en av mina favoriter).

Sen att just Simon Stålehag gjort originalet som mitt omslag är ett utstick från gör ju inte saken sämre! Jag tycker att det är så fantastiskt snyggt. Fatta vilken tillfällighet att just den här bilen var med i originalbilden och kunde användas till mitt omslag. Det passar ju väldigt väl ihop med min historia.

Så, om någon har lust att överraska mig med en väldigt tidig födelsedagspresent vet de vad som skulle passa!  🙂

Alla hjärtans dag! Och vart jag mig i världen vänder är det ett jävla tjat om 50 shades of grey, som att det finns något likhetstecken mellan de två. Själv kan jag tycka att de som önskar bli lite uppkåtade dagen till ära mycket hellre skulle kunna läsa lite feministisk erotik, typ den som Mix förlag precis gett ut.

Själv har jag varken läst eller sett 50 shades … Men har hamnat i det där läget att jag är lite småsugen att göra det bara för att se vad allt fuss är om. Undrar hur många verk som blivit hypade bara på grund av det? Borde väl egentligen utgå från att provocera så mycket som möjligt med det jag skriver. Blir det en snackis kommer boken att sälja multum. Om det nu är målet.

äh, jag tror jag håller mig ifrån tantsnusket än så länge. Verkar så himla jobbigt att komma på så många uppkåtande synonymer för det manliga könsorganet.

Nu ska jag fira Alla hjärtans dag på nördvis, med 50 nyanser av zombietarmar!#thewalkingdead

Jag håller på att redigera ett ungdomsbokmanus. Ett manus som under redigeringen bara växer sig längre och längre. Just nu känns skrivandet som mitt hår. Det har blivit långt, kanske längre än jag någonsin haft det förut. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag gillar det. Någonstans djupt inom mig har jag en önskan att bara kapa av det. Att låta allt få starta på nytt.

Men ju längre det blir desto svårare är det att klippa av. Trots att det bara blir risigare och risigare.

Okej, okej, det kanske inte är en klockren liknelse. Jag GILLAR ju tjocka böcker. Men det finns en gräns. Enough is enough.

Fram med saxen.

Jag nynnar på Imperial march.

david: du vet vilken scen det är ifrån va?

jag: den med bebisarna som inte vill sova?

Ridå.

visar väl för övrigt en del om hur barnets sovvanor ser ut för tillfället