Reseachar blodsoffer på bronsåldern. Sådär som man gör!

Nu börjar de komma smygande, sommarkvällarna. De är inte riktigt här ännu men snart, snart kommer man kunna sitta ute och skriva till långt in på kvällen. Det här inlägget skriver jag utomhus. Doften av solvarmt gräs som svalkats av den ankommande natten ligger tung över trädgården. Det är en speciell doft, som alltid får mig att tänka på sommar. När man fick vara uppe lite längre än vanligt, och tjocka röda fingrar målade svepande över skymningsblå himlar.

Idag har vi varit på promenad i Hols ed. Naturen där är helt fantastisk! Djupa skogar med tjock mossa till mark, svajande björkdungar och enorma tallar som sticker upp som fingrar mot skyn. A var helt lyrisk och sprang runt på ängarna och skrattade. På vägen tillbaka till bilen gick vi förbi gravkullarna som gömmer sig djupt inne i granskogen. Och jag kom att tänka på förra gången vi var här, när vi fann ett dött djur bredvid en av gravkullana. Och precis där kom idén till en historia nerdimpande. Det passar väldigt bra faktiskt, jag har lurat på om jag skulle försöka få ihop ett bidrag till Deckadottirs manustävling och nu tror jag att jag har en grundidé i alla fall. True detective möter Jordskott, typ. Vi får se vad som blir av det!

Svårt att inte bli inspirerad här, va?

En gång i tiden planerade jag att söka till Gladiatorerna. På riktigt. Jag tränade för fullt, och hade till och med lagt in speciella backpass för att träna inför hinderbanans sista, fruktade moment: rullbandet. Vecka efter vecka sprang jag uppför den längsta backen jag kunde hitta, och jag tvingade mig alltid att pusha på lite extra den sista biten, där det blev lite brantare.

Precis så har jag gjort med min text. Jag har nu suttit fast ett tag och inte vetat hur jag ska komma vidare. Så jag började helt enkelt redigera från början igen. För det är lite med skrivandet som med det där jäkla rullbandet. Om man ger sig på det direkt finns risken att benen kommer att stumna, att du kommer springa och springa men inte komma någonstans. Då är det bättre att backa bakåt. Att andas. Vänta. Och sedan ge sig på det igen.

Så det är precis det jag gjort. Och jag har lyckats pusha den där sista biten över krönet! Äntligen har det lossnat! Om jag stannar på samma ställe för längre i en text och börjar ändra för mycket, så finns risken att jag fastnar. Men för min del fungerar det att backa och ta ny fart. Det blir samma känsla som att ta sig uppför den där backen, eller rullbandet. Du behöver fart för att ta dig över hindret, och för att få upp ett flöde. Fölorar jag flödet blir det väldigt svårt, nästan omöjligt, att komma vidare. Och då försvinner lusten lätt också.

Men nu är vi tillbaka på rätt spår. Backa. Vänta. Satsa.

Vad väntar du på?

Bild från: http://dammeyer.info/Home/Fotogallerie?hashTag=gladiatorerna2015

Åh, vad jag önskar att jag hade kunnat skriva att jag fastnat för en riktigt bra bok. Ni vet, en sån där bok som det är fysiskt omöjligt att lägga ifrån sig. Eller att jag fastnat för en ny fascinerande hobby. Hell. Jag hade till och med kunnat nöja mig med att vara fast i lite vardagsslentrian.

Men det är jag inte.

Jag är fast i mitt bokmanus.

Och jag vet inte hur jag ska ta mig ut.

Det hela började när jag började räkna på dagarna i texten jag jobbar med. Och insåg att skolveckan helt plötsligt fått fler dagar än de vanliga fem. Någonstans måste helgen rimligtvis komma. Visst för att boken faller inom skräckgenren, men att ändra veckan kanske inte ska vara det mest skrämnande elementet i boken. Så nu måste jag ändra handlingen och lägga in den där förbenade helgen.

Men det gå inte!

Var jag än lägger in den så förstör den flowet. Jag har ju byggt upp berättelsen utifrån vissa premisser, att dagarna följer efter varandra och att vissa saker eskalerar. Att då plötsligt bryta för helg …? Det bli fel.

Nu har jag testat att göra på lite olika sätt. Jag ha skrivit 20+ sidor ny text, stuvat om, skrivit om och skrivit om igen.

Men det funkar inte.

Just nu vet jag inte vad mer jag kan göra. Lusten att bara lägga undan manuset och böja på något annat är överväldigande. Och visste kunde det kanske vara bra med lite paus och nya perspektiv. Men jag vill egentligen inte. För jag känne rmig själv. Slutar jag vid en sån här svårighet så kommer manuset bli liggande. Lusten att överkomma hindret lär inte bli starkare med tiden, snarare tvärtom. Men hur jag ska göra? Tja. Jag får väl sitta och stirra på det i några timma till. Kanske kommer insikten till slut?

i lördags fyllde jag 30 år. Lastgammalt. Urgammalt. Ja, ättestupan nästa anhalt. Så har jag i alla fall känt förut. Att fylla 30 har varit den där magiska gränsen när det inte är okej att skylla på att man är ung och dum, då är det vuxenlivet som gäller. För alltid. No turning back liksom. Och det har skrämt mig.

Men när det väl var dags, så kändes det helt okej. Mer än okej faktiskt, det kändes riktigt bra. Jag tror att jag kommit till en punkt i mitt liv när jag är väldigt tillfreds med allt; med familj, jobb och skrivandet. För även om jag harvat runt ett bra tag och fått noveller publicerade i mer eller mindre obskyra novellsamlingar och fanzines så har jag aldrig riktigt känt mig som en författare. Men det gör jag nu. Det känns som att det hänt så himla mycket det senaste året. Och mer kommer att hända! För det här är verkligen bara början. Både med författandet och att fylla 30!

ps. Nyfiken på vad jag fick? Bland annat ett presentkort på att flyga segelflyg och de här fina böckerna! Nu är jag förberedd både på zombieinvasion och att maskinerna tar över. Skönt!

Och när jag kikar på hashtagen inser jag att andra fått så sjukt mycket enklare dialogsnuttar än min! Men en historia blev det ändå. På mindre än två timmar. Bara det gör mig stolt!

Måhända totalt dumdristigt, men i sista stund hoppade jag på Sci-Fi-Londons 48 hour Flash Fiction challenge. Detta trots att vi varit borta hela helgen och först nu på eftermiddagen kom tillbaka. Såklart toppat med ett extremt övertrött barn som gått bananas både på tåget, på Maxi och hemma. Men vad är livet utan lite kaos och stress?

Utmaningen består i korthet av att skriva en novell på max 1500 ord, på 48 timmar. Men det går inte att skriva vilken novell som helst. Den måste innehålla en bestämd dialogmening och titel. Utmaningen startade i lördags förmiddag och imorgon ska den alltså vara inne. Jag började för ca en timme sen. Men jag tror ändå att det ska gå!

Jag har en riktigt grym idé, men så gäller det att få in den där jäkla meningen på ett smidigt sätt också.

Och så kanske jag glömde att säga, den ska såklart vara på engelska! Kanske är det något seriöst fel på mig, men det är precis den här typen av uppgifter jag gillar. Jag äter stress till middag. Vilket är toppen eftersom den hyperaktive sonen kastade min middag i väggen!

Tredje redigeringsomgången … klar! Vilken känsla att komma till den allra sista sidan.

Jag försöker att njuta av ögonblicket och inte tänka på att jag imorgon ska börja om från början igen.

Yes I can!

Så damp det ner igår, ännu ett refuseringsmail. Även om jag var förberedd på att det skulle komma var det ändå en del av mig som hoppades. Den delen som varje gång tror att nu, NU kommer det bli av. Nu kommer någon äntligen inse storheten med det här manuset! För det är ju så himla bra (om jag får säga det själv, och här får jag ju faktiskt säga vad jag vill). Det är riktigt bra till och med. Men det räcker inte. Och det är otroligt frustrerande.

Jag har kommit lite till ett vägskäl. Antingen släpper jag det här projektet och dyker helhjärtat in i mina andra, eller så börjar jag fundera på att ge ut själv. Det är högst möjligt, såklart. Andra människor gör det hela tiden. Men jag vet inte om det passar mig. Jag gillar tryggheten. Att inte behöva känna sig ensam och att precis allt hänger på min förmåga, tid och energi. Men om alternativet är att den här historien aldrig kommer ut? Jag trodde det inte förut, men nu har jag i alla fall börjar överväga det. För att släppa någonting jag tror så mycket på, och jobbar så hårt med, känns ärligt talat förkrossande.

Vad händer annars då? Jo, ställa-om-klockan-tröttheten hänger sig fortfarande kvar, som en efterhängsen stalker. Och inte den roliga typen heller, utan ”står-utanför-ditt-hus-och-säger-att-de-vet-att-du-är-hemma”-typen. Hoppas att det går över snart. Med solen kommer i alla fall energin så smått. Snart är tredje redigeringsomgången av Control alt delete klar, och jag börjar så smått fundera på lektör. Det här manuset ska banne mig vara så bra det någonsin kan bli innan jag skickar in det!

Alltså, den här förlamande tröttheten som oväntat slagit till. Sommartid, jag trodde att vi skulle bli kompisar. Vad hände?