Ibland kommer de. Dagana där du ständigt går runt med en kliande stresskänsla i kroppen. När det liksom rycker i fingrarna varje gång du ser ett tangentbord, och driften att skriva nästan är omöjlig att stå emot.

Idag har varit en sådan dag. Anledningen är att jag idag, just idag, kom på handlingen till en SF-novell som jag gått och grunnat på ett tag. Idén har funnits där länge, stundtals har den ploppat upp till ytan men den har inte varit mogen, inte redo att ta tag i.

Förrän nu.

Anledningen till att jag grunnat på just en SF-novell är Fel förlags stundande tävling. Som synes är deadline redan den 31 juli, så jag tackar min hjärna för att den är så slö i starten och inte ger mig så mycket tid att jobba på. Å andra sidan har jag alltid varit en sprinter. Jag jobbar bäst med en deadline som flåsar mig i nacken.

Så idag har jag skrivit. Och skrivit. Det är ändå det som är det härliga med att allting lossnar, att det liksom rinner ut fingrana. Det går så fort att varannat ord blir fruktansvärt felstavat, men det gör ingenting. För det är just det där rinnande som är det viktiga. Att fånga upp det innan det försvinner. Hittills har det blivit tio sidor och drygt 16 000 tecken (yttest oredigerade tecken kan jag tillägga). Jag vet fortfarande inte om jag kommer att kunna ro iland det innan deadline, men det är det som är halva charmen tycker jag.

Nu under kvällen har jag suttit och lyssnat på rymdljud samtidigt som jag skrivit. Och det har verkligen fått mig i stämning! Jag gillar sci fi, men jag är väldigt kräsen med vilken sci fi det är. Jag gillar inte när det blir tekniska beskrivningar, och den här nördigheten i att allting måste vara möjligt enligt fysikens lagar. Jag gillar att bygga världar, men inte om någon bara ger mig fyra byggbitar och säger att det är vad jag har att jobba med. Jag vill ha oändligt många byggbitar, för att kunna skapa någonting helt nytt.

Därför kommer min novell inte att vara hard Sci-fi. Om det finns något som heter soft sci fi antar jag att den kanske kan kategoriseas där. Texten kommer istället att behandla nyfikenheten för det okända. Nyfilkenheten över vad som egentligen döljer sig därute. Och vilka konsekvenser det kan få att gissa.

Förutom det har jag precis skickat in mitt bidrag till Fantastikportalens novelltävling. I god tid för en gång skull! Första omgången korr har också skickats iväg till Andra världar för att få hiss eller diss på de förändringar jag gjort på i min spöknovell. Det blev lyckligtvis tummen upp. Phew! Det hade varit lite svettigt att fösöka hitta en ny ingång där plus allt annat som är på gång!

Bråda daga, helt klart! Men det är också precis så jag vill ha det.

Då är boende till årets SweCon bokat! Det blir första gången hela familjen sticker iväg på konvent. Får se hur mycket familjens lille diktator uppskattar denna roadtrip. Men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Att årets Con är inriktad på litteratur gör ju inte saken sämre.

Dessutom kommer det finnas möjlighet att manuspitcha till Undrentide förlag och Styxx fantasy! Nu gäller det bara att komma på en spännande pitch. Jag känner mig lockad att göra någon slags dramatisering. Något genomtänkt, välplanerat och otroligt snyggt. Får se hur det slutar. Jo. Jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer att rusa in i sista sekunden, täckt av diverse matdelar, med håret i en dreadlock eftersom sonens senaste experiment är att gömma mammas hårborste, och köra något on the fly. Det är hur jag rullar. Fördelen med småbarnslivet, du hinner inte tänka efter. Allt handla bara om att reagera. Och för en ältare som jag är det toppen!

Idag har det tagits svåra beslut. Riktigt svåra. Livsavgörande snudd på.

Är du beredd?

I samband med skolstarten kommer jag att medverka i en barnboksnatologi med temat ”att börja skolan”. Till det har jag skrivit en författarpresentation och skulle … trumvirvel tack … välja bild!

Vadå inget riktigt beslut? Det har varit assvårt ju! Fatta hur mycket det är att tänka på: ljus och skuggor, hur levande och inbjudande en ser ut, hur det kommer att bli i tryck.

Pust.

Det var ingen lätt uppgift, så jag fick till slut ta hjälp av instagram och facebook för att ta ett beslut. Jag hade ändå sållat ner det till två bilder, det borde väl ändå göra det lättare?

För att citera Brasse: ” det är fel fel fel fel fel!”

Det blev svårare! För alla hade ju så fina argument.

Till sist steg i alla fall min storasyster in och satte ner foten:

Den vänstra. Du ser cool och självsäker ut på den. Pilla med håret blir mer nervöst på något sätt… Och om ”levande” är ett argument du gillar så tycker jag att även den vänstra blir levande med håret som blåser. Så! Bestämt! Puss!

Ibland är det skönt när andra tar beslutet åt en.

Så vilken blev det? Det översta. Och den som nu säger något annat kommer att åka på stryk!

Idag fick jag beskedet att min novell 2.0 kom med i Andra Världars antologi Svenska spöken. Riktigt bra nyheter såhär på onsdagskvällen. Men såklart slutar det inte här. Nu återstår en gedigen redigering. Jag uppskattar att få tillbaka ett dokument fullt av korr. Då känns det som att förläggaren tar det på allvar!

Efter otaliga redigeringsomgånga är nu novellen till Fantastikportalens tävling hyfsat klar! Och jag har med nöd och näppe lyckats få ner den under 40 000 tecken (39 956. Ha!). Nu kommer den att passera genom ett antal testläsare. Det är första gången jag använder mig av det i större skala, och mer spridda personer. Och visst känns det skitläskigt! Men det innebär också att det här kommer att bli den mest genomarbetade novell som jag skickat in! Just testläsare har varit en extra boost. jag har varit ännu mer mån om att slipa historien. Men jag tror att det finns en annan ”framgångsfaktor” till att jag jobbat igenom texten så mycket: jag fick idén i god tid. Det kan tyckas enkelt, men det är en väldigt viktig del. För texten har fått tid att ligga och vila lite. Jag brukar vara ganska bra på att sniffa fram tävlingar, men det är inte alltid idéerna kommer – förrän i precis sista laget. Det är någonting med deadlines som får kreativiteten att rinna till.

Men nu känns det skönt att ha arbetat igenom den mer. Jag har blivit mer och mer medveten om mina egna brister. Bland annat att jag tenderar att upprepa saker, fast med andra ord. Gärna i meningar som följer direkt efter varandra. Ibland gör jag också en ologisk ordning i mina actionsekvenser, att en mening kan ta ett steg tillbaka till någonting som hände någon mening innan.

Och så liknelserna förstås. Jag ÄLSKAR liknelser. Men nu har jag omfamnat dem. Jag har insett att det är en destruktiv kärlek, men det är något jag inte kommer att bli av med. Jag kommer att skriva dem, det är en del av min process. Precis som det måste vara en del av processen att jag redigerar bort 2/3 av dem!

Så nu inväntar jag domen.

Och biter ner naglarna så långt jag kan utan att klassas som kannibal!

Jag har alltid läst, mycket och ofta. Ända sedan jag upptäckte läsandets konst har jag alltid haft en ”att läsa”-hög bredvid sängen. Vad har inte spelat så stor roll. I väntan på Godot har trängts med Brott och straff, Hunger Games, Cujo och Ankomsten. Så länge det är bra har jag läst det.

Problemet är nu bara att den där högen inte längre betas av. Tvärtom blir den bara högre och högre och högre och … Jag hinner helt enkelt inte läsa som förr, av förklarliga skäl. Förut fanns tiden att kunna försvinna en hel dag in i en bok. Den tiden finns inte alls nu. Istället är jag glad om jag hinner få in tjugo minuter här och där. Och det förstör läsupplevelsen för mig. Det gör inte böckerna rättvisa att hoppa in och ut. Läsandet är någonting annat, det kräver någonting annat. Något som jag i nuläget inte kan ge. För då måste något annat stryka på foten. I valet mellan att läsa och att skriva tvingas jag just nu att välja det sistnämnda. Även om jag inte vill. För jag vet att jag skriver bättre när jag läser mycket.

För att citera en känd boss från World of Wacraft, Time, never enough time. Det är mitt liv just nu.

Å anda sidan försöker jag vara optimistisk. I ett par veckor har jag haft Tredje principen liggande på nattygsbordet, och nu har jag äntligen börjat läsa den. Det har fått mig att må lite dåligt, att veta att någonting jag verkligen vill läsa bara har legat där. Men nu är det som att jag ger mig själv en fin present genom att börja läsa den. För vad är väl en bättre gåva än en riktigt bra historia?