Ikväll sitter jag och tänker på hur himla lätt det är att ge upp. Framför allt när det är svårt. Att ge upp är faktiskt det lättaste som finns. Det kräver ingenting av mig. Jag behöver oftast inte kämpa för att ge upp. Snaare handlar det om det motsatta, att släppa taget och helt enkelt sluta försöka.
Och det är någonting jag har så svårt att förstå. För i min värld funkar det inte så. Det är när motgångarna kommer som viljan att fortsätta på något sätt ska bli starkare. Det är just då som den där berömda tjurskallen sätter in. Den som fått mig igenom Göteborgsvarv och tuffa arbetsveckor och, nu på sista tiden, redigeringen av mitt nattskräcksmanus. För det är SVÅRT. Att varje kväll sätta sig med ett manus där varje ord känns fel. Där mina dialoger är platta och konstlade och där jag inte har någon jävla aning om hu jag ska få allting att bli logiskt till slut.

Samtidigt så är det något i det som tilltalar mig. Att jag faktiskt gör det. Jag sätter mig med det, bankar på tangenterna. raderar hälften av det jag skrivit och börjar om igen. Det blir en slags stolthet. Och även om den om inte direkt sporrar mig, så får den mig i alla fall att fortsätta lite till, och sedan ännu lite till.

Och ibland är det ju bara det som behövs.