Jag har alltid läst, mycket och ofta. Ända sedan jag upptäckte läsandets konst har jag alltid haft en ”att läsa”-hög bredvid sängen. Vad har inte spelat så stor roll. I väntan på Godot har trängts med Brott och straff, Hunger Games, Cujo och Ankomsten. Så länge det är bra har jag läst det.
Problemet är nu bara att den där högen inte längre betas av. Tvärtom blir den bara högre och högre och högre och … Jag hinner helt enkelt inte läsa som förr, av förklarliga skäl. Förut fanns tiden att kunna försvinna en hel dag in i en bok. Den tiden finns inte alls nu. Istället är jag glad om jag hinner få in tjugo minuter här och där. Och det förstör läsupplevelsen för mig. Det gör inte böckerna rättvisa att hoppa in och ut. Läsandet är någonting annat, det kräver någonting annat. Något som jag i nuläget inte kan ge. För då måste något annat stryka på foten. I valet mellan att läsa och att skriva tvingas jag just nu att välja det sistnämnda. Även om jag inte vill. För jag vet att jag skriver bättre när jag läser mycket.
För att citera en känd boss från World of Wacraft, Time, never enough time. Det är mitt liv just nu.
Å anda sidan försöker jag vara optimistisk. I ett par veckor har jag haft Tredje principen liggande på nattygsbordet, och nu har jag äntligen börjat läsa den. Det har fått mig att må lite dåligt, att veta att någonting jag verkligen vill läsa bara har legat där. Men nu är det som att jag ger mig själv en fin present genom att börja läsa den. För vad är väl en bättre gåva än en riktigt bra historia?