De senaste dagarna har jag vridit och vänt på novellen som ska in till Fantastikportalens novelltävling. Förhoppningsvis i alla fall. Jag har haft lite problem med längden. Som alltid vill mina texter svälla och bli större, vilket de brukar få göra … utom när det gäller tävlingar. Då finns det alltid begränsningar att förhålla sig till. Begränsningar som ibland kan kännas som att de vingklipper texten, i alla fall så som jag vill berätta den.

Efte att ha redigerat texten med syftet att korta ner den, så fann jag att den blivit dygt 1500 tecken LÄNGRE! Jag tog bort flera bitar, men var även tvungen att lägga till så att historien ändå skulle flyta på. Alla berättelser kräver uppbyggnad, men skräck ännu mer så. Annars uteblir ju effekten.

I alla fall har jag svettats en del över det här, och funderat på om jag helt ska strunta i att skicka in till tävlingen. Mitt i dessa tankar fick jag ett råd. Ett råd som satte ord på de tankar som malt inne i mitt huvud. Det får aldrig kännas som att jag gör våld på mig själv som författare. Det är ingen tävling värd. Så enkelt, men också så sant. För jag håller med. Det har känts som att jag försökt trycka ner texten i en kostym som både den och jag inte tycker passar. Vad är poängen?

Men nu ikväll läste jag igenom novellen igen. Och fick plötsligt en insikt om vad jag skulle kunna ta bort och ändå berätta historien jag vill berätta. Sen är ju frågan om historien fortfarande kommer att hålla. Jag lät mig inspireras av dagens inlägg på Debutantbloggen och ställde frågan på Facebook: finns det någon som skulle kunna tänka sig att testläsa novellen och komma med synpunkter? Gensvaret var överväldigande! Det var spännande att se att det inte bara var den närmaste kretsen som svarade, utan vilt skilda människor från olika perioder i mitt liv. Varför har jag inte använt mig av den möjligheten förut? Kanske för att det är så läskigt att lämna ifrån sig någonting, och få det bedömt. Men som med allting annat borde det väl bli lättare ju oftare en gör det?

Ibland måste en bara våga fråga. Och våga säga stopp när det behövs, för att inte göra avkall på det en vill berätta. Men också våga ta ett steg tillbaka, och verkligen försöka hitta det där objektiva ögat, och se hur texten kan förändras.

Vem sa att det är lätt att vara författare? Men jäkligt roligt och utvecklande.

ps1. Debutantbloggen är för övrigt en finfin blogg att följa för att få inspiration. Jag har länge haft den på min ”borde följa-lista”, men äntligen har jag börjat göa det. Det är sjukt inspirerande att följa människor som lyckats ta sig dit jag vill komma!

ps2. Rådet gavs av Johan Ring som är en av årets författare på Debutantbloggen, och också författare till den rysligt bra boken 4 minuter! Kanske också årets snyggaste omslag?