Så damp det ner igår, ännu ett refuseringsmail. Även om jag var förberedd på att det skulle komma var det ändå en del av mig som hoppades. Den delen som varje gång tror att nu, NU kommer det bli av. Nu kommer någon äntligen inse storheten med det här manuset! För det är ju så himla bra (om jag får säga det själv, och här får jag ju faktiskt säga vad jag vill). Det är riktigt bra till och med. Men det räcker inte. Och det är otroligt frustrerande.

Jag har kommit lite till ett vägskäl. Antingen släpper jag det här projektet och dyker helhjärtat in i mina andra, eller så börjar jag fundera på att ge ut själv. Det är högst möjligt, såklart. Andra människor gör det hela tiden. Men jag vet inte om det passar mig. Jag gillar tryggheten. Att inte behöva känna sig ensam och att precis allt hänger på min förmåga, tid och energi. Men om alternativet är att den här historien aldrig kommer ut? Jag trodde det inte förut, men nu har jag i alla fall börjar överväga det. För att släppa någonting jag tror så mycket på, och jobbar så hårt med, känns ärligt talat förkrossande.

Vad händer annars då? Jo, ställa-om-klockan-tröttheten hänger sig fortfarande kvar, som en efterhängsen stalker. Och inte den roliga typen heller, utan ”står-utanför-ditt-hus-och-säger-att-de-vet-att-du-är-hemma”-typen. Hoppas att det går över snart. Med solen kommer i alla fall energin så smått. Snart är tredje redigeringsomgången av Control alt delete klar, och jag börjar så smått fundera på lektör. Det här manuset ska banne mig vara så bra det någonsin kan bli innan jag skickar in det!