Tiden har fått en mycket mer framträdande roll i mitt liv sedan jag fick barn. För plötsligt finns den inte där längre. De där oändligt långa helgerna när jag kunde göra vad jag ville. Tänk att jag inte tog bättre tillvara på det.

Men på något underligt sätt har jag blivit mer kreativ och produktiv när jag fått mindre tid. Kanske är det just vetskapen om att tiden är så begränsad, att jag verkligen måste göra det mesta av den där halvtimmen-timmen som jag har till mitt förfogande.

Det blir ju inte alltid särskilt långa pass. Men det passar mig rätt bra. Jag är inte den som maratonskriver flera timmar i sträck ändå. Och det finns många möjligheter till att skriva, bara jag letar efter dem. Till exempel den där oändligt långa stunden när jag sitter på toaletten … innan barnet fattar att jag är borta och börjar rycka i dörren och gasta ”MAMMAAA!” som om jag precis gett mig iväg på en expedition till Antarktis.

För kreativiteten anpassar sig på något underligt sätt. Nu kan jag nästan stänga av och sätta på den som jag vill. Jag vet att jag har den där enda timmen innan disken ska diskas, matlådor göras iordning och leksaker samlas ihop. Och jävlar vad jag skriver då! Ofast i alla fall. För ibland är hjärnan bara helt slut. och ingenting kommer ut (förutom dåliga rim, hehe). Och det är okej det med. Jag vet i alla fall att kreativiteten och lusten finns där.

Jag har tänkt ganska mycket på just det här med tid. Framför allt efter att ha läst Johan Rings inlägg på debutantbloggen, om just hur en kan kombinera skrivandet och småbarnslivet. Och kompromissa så mycket med sin sömn att det ibland känns som att en ska bli galen. Eller så är det bara så författandet känns.

(Johan har för övrigt också skrivit en novell som finns med i Efter stormen-samlingen där jag också finns med, numera).